DELA
© Nya Åland

Att aldrig vara i tid

Jag har alltid avundats folk som är punktliga. Alltså, som dyker upp precis på avtalad tid. Så länge jag kan minnas har jag haft svårt med detta och jag kommer antingen för sent eller alldeles för tidigt (alltid för tidigt till en intervju, alltid försent med sonen till dagis…).

Det här plågar mig eftersom jag är en extremt skötsam person i övrigt. Jag håller alltid mina deadlines (eh, ja till 99 procent i alla fall…) och är väldigt noggrann med allt annat, men på något sätt är det här med punktligheten ett stort aber. Under hela min skoltid kom jag antingen en kvart för tidigt eller en kvart för sent. Det tog mig säkert ett halvår innan jag fattade att vi på universitetet hade en akademisk kvart och min stolthet över att vara i tid en hel termin slogs i bitar.

Som tur är har jag för det mesta blivit förlåten för mina sena eller tidiga ankomster, antagligen för att jag också kan vara tidig och inte bara sen hela tiden. Så det ena tar kanske ut det andra. Så varför mår jag så dåligt över detta?

Jo , för att punktliga människor ses som duktiga och skötsamma. På gymnasiet fick jag lägre betyg i en kurs eftersom jag var sen till lektionerna så ofta. Att jag fick högsta betyg på alla uppgifter och prov spelade ingen roll. Jag fick höra att det är respektlöst att vara sen till en avtalad tid och att jag borde lära mig en läxa.

Jag höll och håller fortfarande inte med.

För det första är det ovanligt att en person är sen till något på pin kiv. Jag är aldrig sen för att jag VILL det eller för att jag struntar i det jag ska göra. Jag börjar helt enkelt tro att det handlar om någon form av tidsdyslexi. Att vissa helt enkelt inte har koll på hur lång tid saker och tid tar.

Till exempel har jag det senaste året jobbat uteslutande på kvällstid. Då är det lätt att inte vara sen, eftersom man har hela dagen som startsträcka och inte behöver ha så mycket koll på vad klockan är. Den här veckan, när jag har arbetat dagtid, har det här med tidsplaneringen varit ett helvete rent ut sagt. Jag sitter fortfarande fast i hur vardagen såg ut då man inte hade några barn och en timme på morgonen verkade vara en ocean av tid. Det är det inte längre.

I måndags kom jag till dagis med en unge som inte hade ätit frukost och var en halvtimme försenad. Som tur är har min son världens bästa dagispersonal som inte ens frågar om varför eller påpekar att vi är sena. De är bäst.

I går gick det lite bättre. En kvart sen till dagis och både jag och ungen hann med frukost hemma. Nu är vi snart i mål!