DELA
© Nya Åland

Arg ung kvinna återupptäckt

Jag har fått ungdomen åter.
Den kom i ett paket från Anttila. Skivspelaren alltså. I någon konstig städ-utrensning försvann vår gamla vinylspelare, som vi släpat från bostad till bostad under studietiden. Efter att ett besök på Island in the Sun på Jurmo i somras gav utdelning i en vinylsingel med The Bombettes upptäcktes katastrofen. Det fanns inget att spela den på.
Driftig som han är, min man, har han i all stillhet beställt en ny från Anttila, och den kom alltså i fredags.

Hela helgen har varit ett enda långt återbesök på 1980-talet och däromkring. Väldigt lite efter 1992 faktiskt, då äldsta sonen föddes. Det blev tillräckligt med ljud ändå efter det.
Vissa skivor kommer jag inte ihåg att jag någonsin hört, även om de ser välspelade ut. Andra är så pompösa och pubertala att jag bara vrider mig i soffan vid tanken på mitt yngre jag som lyssnade på dem med innerligt allvar.
Vissa saker märker jag att jag aldrig gillat. Det fanns band som det var politiskt korrekt i mina kretsar att uppskatta, och då gjorde jag väl det. Typ.

Det bästa är den musik som får mig att minnas en jäkligt kaxig, arg och upprorisk flicka som var rädd för allt, men inte för någon. All den där punken som bara vrålade ut sin frustration och ilska, sin lust och sin sorg. Inte ville jag ha någon anarki i Storbritannien ens när jag var tonåring, men känslan var så stark att något var fel, och att man borde skrika åt det.
Och Pogues. Shane McGowans röst är lika fantastiskt ur fas och laddad nu som då. Ebba Grön och Imperiet innan Thåström blev uppfylld av att vara 90-talets Strindberg. Eldkvarn.
The Clash. Kanske mitt favoritband från den tiden, med lite mer eftertanke än rena råa känslan hos till exempel Sex Pistols.

Efter ett tag börjar barnen klaga på att vi spelar för högt och att det är så skrikigt. ”Du kan väl ta hörlurar”, skriker någon.
När man väl börjar resan bakåt i tiden kan man inte stanna vid tiden som ung vuxen, då man var friare än någonsin förr eller senare. Nähä, då åker man direkt tillbaka till barndomen då det fanns andra smakdomare som bestämde vad som fick och inte fick höras.

Min favoritkolumnist Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter skrev för ett tag sedan om hur vissa låtar bara är den man var, och hur man aldrig kan förklara för någon annan som inte var precis där precis då hur starkt man känner.
Om ni stöter på mig de närmaste dagarna och tycker att jag ser konstig ut så ska ni inte bli rädda. Det är en knappt 20-årig Nina Fellman som tittar fram ur mina ögon, och jämfört med henne är dagens jag som ett glas ljummen mjölk.

NINA FELLMAN