Är sunt förnuft riktigt förnuftigt?
”Sunt förnuft”är ett begrepp som figurerat mycket i spalter och diskussioner den senaste tiden. Använt som om alla människor vet precis vad det är och vad som gäller. Men är det nu verkligen så? Själv utvecklade jag tidigt i livet en liten allergi mot sådana där uttryck och känner den tonåriga punkaren i mig fäkta vilt när jag hör någon slänga ur sig ”jamen, använd bara sunt förnuft så blir det bra”.
Etter värre blir det om man blandar in jordbrukarkåren i det hela. ”Sunt BONDförnuft”. Vad ska det betyda? Att man har någon slags inbyggd känsla för när korna ska mjölkas eller rågen sås? Och hur hjälper det mig när jag ska låt oss säga ta hand om ett nyfött barn? Speciellt som jag inte är bonde och gjorde mitt premiärbesök i en ladugård då jag var närmare trettio.
Så vad är egentligen sunt förnuft? I detta nådens år 2013 ställer man en sådan fråga till allvetande google. Och får hur många svar som helst. Wikipedia definierar sunt förnuft som ”dels en sund och normal förstånds- och omdömesförmåga, dels den allmänna meningen – det vill säga samlingen av de åsikter om världen och tillvaron i allmänhet som delas av alla med ett allmänt sunt förnuft”. Nehej, så värst mycket klokare blev man ju inte av det.
Då är jag mera inne på definitionen av typen som brukar delas på Facebook; att sunt förnuft är summan av alla fördomar man lagt sig till med när man fyller 18.
Sedan hittar jag en blogg med det intressanta namnet ”Använder du sunt förnuft? Sluta med det.”. Bloggen är Thomas Lundqvists, en hyfsat välkänd svensk föreläsare och chefscoach med ett förflutet bland annat som vd för Junibacken.
Han är inne på samma linje som jag. ”Det vi normalt kallar sunt förnuft är, något förenklat, egentligen våra erfarenheter av hur saker fungerar omkring oss, finslipade sedan födseln. Så snart något ligger utanför våra tidigare erfarenheter har vi ingen nytta av det – tvärtom skapar det sunda förnuftet istället problem, eftersom det motsäger hur det verkligen är. Det är därför sunt förnuft leder till bekymmer i så många situationer. Vi tror att vi vet hur det borde vara, eftersom det vi tror att vi vet är det enda förnuftiga”, skriver han och uppmanar oss att istället söka kunskap och fakta innan vi skrider till handling.
Och om man riktigt tänker efter finns det hur många situationer som helst där det sunda förnuftet – alltså det som vi tror att vi vet – är till just ingen hjälp alls. För att återkoppla till exemplet ovan: har man inte sett någon annan ta hand om ett nyfött barn eller läst böcker eller tidningar om hur man ska gå tillväga kan man göra precis hur många fel som helst.
Det var med den känslan jag insåg att bb-personalen faktiskt tänkte släppa hem mig och barnets pappa med vår förstfödda hösten -91. Med hjälp av mer erfarna släktingar och framför allt barnrådgivningen utföll det hela ändå rätt väl. Att jag sedan inte följde alla föreskrifter kan kanske mer tillskrivas den där inneboende punkaren än sunt förnuft.
