DELA
© Nya Åland

Älskade hatade skvalmusik

Jag hade tänkt skriva om österbottniska kvinnor i dag. Men sen lyssnade jag på Steel FM så nu blir det åsikter om musik i stället.
När jag häromveckan sprang på radiostationens ägare (och näringsministern) Fredrik Karlström och hans fru, vdn Eva, hade jag två frågor.
Den ena var var som hänt efter diskussionen om att flytta tjänstemän från självstyrelsegården till det tomma lantbrukscentret i Jomalaby. Ingenting ännu, sade Frille. Ingen vill fatta några förhastade beslut.
Den andra och mera angelägna frågan var varför Steel FM spelar Bon Jovi minst en gång i halvtimmen.
Det stämmer inte, svarade de. Kanske det är så att man lägger märke till vissa låtar just för att man inte gillar dom, föreslog Eva. Jo, hon har rätt, fast jag har inget emot Bon Jovi

Sedan styrde de in diskussionen på mindre kontroversiella ämnen som det finska språket. Jag glömde följdfrågan om varför Steel FM spelar Nickelback minst lika ofta som Bon Jovi.
Alla har vi artister eller låtar som vi bara inte kan med. Min favorithatlåt alla kategorier är nog 4 Non Blondes ”What’s up”. Som tur är hör man den inte så ofta nuförtiden. Man lugnar ner sig när man blir äldre men det finns fortfarande en del artister som får mig att leta efter off-knappen. Nickelback är ett sånt band. När man en gång retat upp sig letar man bara efter fel. Deras första hit som jag hörde hette ”You remind me” och det var nåt med den som irriterade mig oerhört. Det var hela det där Nirvana light-arrangemanget och sångaren Chad Kroegers förstoppade sångstil men mest av allt hans frisyr.
Sen kom en lika irriterande Nickelbackhit som hette ”Rockstar”, med en text som var så undermålig att någon vuxen borde ha sagt stopp. Och skickat honom till frisören.
Nu har Kroeger klippt håret men så lätt glömmer man inte gamla synder. Fyra minuter efter att jag slog på Steel FM i morse var han där och krystade fram en we are the world-aktig text om all mat vi kastar bort i stället för att ge den till folk som svälter. Jag satte nästan gruyèrebiten i halsen. Lösningen, enligt Nickelback, är att vi ska ställa oss bredvid varandra och hålla handen. Nej tack.
Var gick det snett, Kanada? Ni som har gett världen Leonard Cohen, Joni Mitchell, Neil Young och Barenaked Ladies.

Samtidigt
blir jag litet glad för irritationen påminner mig om tonåren när vi älskade att hata The Osmonds och Bay City Rollers och deras fans Känslan av att vara en så mycket bättre kulturkonsument förstärktes varje gång man fick in en verbal fullträff på Donny Osmonds och Les McKeowns supporters. Där sitter jag vid frukostbordet och vet att jag bara behöver trycka på en radioknapp för att komma bort från Steel FMs Nickelbackorgie till en frijazzsession på Sveriges P2.
Men jag gör det inte.

Patrik Dahlblom