DELA
© Nya Åland

Allt förändras, mest människan

I helgen var jag på besök i min österbottniska hemstad. Den har både vuxit och krympt.
Det självklara är ju att saker krymper när man blir äldre. Skolvägen till exempel, som var så oändligt lång när man släpade sig hem med skolväskan efter sig i gruset, den visar sig bestå av tre pittoreska kvarter, och uppförsbacken på slutet där jag nästan alltid stretade med andan i halsen, livrädd att komma för sent, den är knappt en kulle.

Å andra sidan är Jakobstad plötsligt en stad som breder ut sig åt olika håll, som innehåller saker och möjligheter jag inte hade en aning om.
Ungdomsböcker handlar nästan alltid om barn som är nyfikna och utforskar sin omgivning och hittar gömda tunnlar och spännande gömställen. Jag var alltid rädd för det okända, för att dumma mig, för att gå vilse. Det fanns så mycket som kunde gå fel, och då kunde folk titta på en och undra vad man gjorde där.

I dag, när jag inte är rädd längre (inte för samma saker i alla fall) kan mitt vuxna jag hitta en stad som inte fanns förr, och det är definitivt inte min barndoms trånga, inskränkta och begränsade stad.
Å ena sidan samma skoltrappa som för 35 år sedan, som man som sexåring tyckte att den tornade upp sig som självaste Hogwarts, i dag reducerad till fyra trappsteg och ett räcke.
Å andra sidan en möjlighet att gå vilse ganska länge i stadsdelar jag inte ens visste fanns.

Lärdomen, om inte annat, är att allt förändras, framför allt människans verklighetsuppfattning.
Kanske rentav så att uppfattningen förändras mer än verkligheten själv, för den rör sig mer i gråstenars och husgrunders tempo, medan människan flaxar och fladdra i några få decennier.

Jag var också och hälsade på min mormor, en del av det urfinska hälleberget. Hon har ordnat sitt liv precis som hon vill ha det, i en bekväm pensionärslägenhet med tillgång till all service hon vill ha, inklusive obligatorisk fredagsbastu. Hon hade fått besök av en dam i grannskapet som ville stifta bekantskap och kanske ha min mormor med på ett församlingsbesök.
Sånt gillar inte min mormor, och hon tycker att hon blivit för gammal för att spilla tid på artigheter, så hon sa:
– Det är nog trevligt med besök, men du ska veta att jag är både ateist och kommunist.

Tänk om man var så klar med sina ståndpunkter att man bara kunde meddela dem, utan att vara rädd för konsekvenserna.

NINA FELLMAN