DELA
© Nya Åland

Alla bilister borde kunna räkna till tre

Vi kör i 90, bilen framför och jag. Färden går norrut mot Godby. Framför oss två är det en lucka på ett par hundra meter till nästa bil. I en korsning ser jag att det står en bil och väntar vid stoppskylten. När den där bilen ett par hundra meter framför passerar händer inget. Sedan händer inget. Men sedan, när vi bara har runt hundra meter kvar till korsningen bestämmer sig damen i den väntande bilen för att nu är det grönt att köra.
Hon svänger ut i vägbanan, ska åt samma håll som vi. Fast långsamt, inte bara för att hon startar från stillastående visar det sig senare. Både bilen framför och jag tvingas till en kraftig inbromsning för att undvika krocken. Vi hinner, och passerar korsningen under 40 kilometer i timmen. Blodet kokar, minst sagt.

Det verkar finnas en oroväckande vana i den åländska trafiken att bara tänka på sig själv. Damen som svängde ut i vägen kan inte rimligtvis trott att hon skulle hinna upp i samma hastighet som resten av trafiken på 90-sträckan, hon satt inte i någon Ferrari om vi säger. Hon kan knappast heller ha trott att vi båda som kom farandes på vägen tänkte svänga höger i korsningen eftersom ingen blinkade (förresten, jag återkommer till det).
Kvar finns då bara antagandet att hon helt enkelt tänkte att det ordnar sig, de bromsar. Förvisso hade hon rätt. självbevarelsedriften är fin på det sättet. Men det är ett ruskigt irriterande och egoistiskt tänkande bakom ratten.
Tyvärr är damen på nya Godbyvägen inte ensam.

Jag har för skojs skull ägnat både en och annan vintereftermiddag på vägen hem till Geta åt att räkna felaktiga halvljus på mötande bilar. Samtliga gånger har jag tappat räkningen före Godby. Att se till att lyktorna på bilen är i skick är ingen nationalsport här på ön.
Skulle jag vilja misslyckas med räkenskaperna i en annan gren funkar det alltid att räkna de som inte förstår sig på den lilla spaken på vänster sida av ratten. Hur svårt är det att med blinkersen markera att ”nu tänker jag svänga, var på er vakt”? Är det bara lathet, dumhet eller okunskap?
Eller tänker ni som vågar vägra blinkers att ”de stannar nog”?

Det finns en annan enkel regel i trafiken som ska göra eventuella på körningar bakifrån så lindriga som möjligt. Den är faktiskt så enkel att barn brukar behärska den redan i tvåårsåldern. Det handlar om att räkna till tre. När framförvarande bil åker förbi ett lämpligt märke – en lyktstolpe, vägkorsning eller något annat – räknar man för sig själv till tre sekunder. Om du passerar märket före du sagt tre ligger du för nära.
Senast i går såg jag minst tre stycken som knappast hunnit till ett om de nu kunnat räkna.

Det ruskiga med bilkörning – och nu ska ni veta att jag inte är någon motståndare till bilar, tvärt om: jag älskar att köra bil – är att man får köra dem trots att man inte kan räkna till tre, vet vad den lilla spaken är till för eller inser att man själv har ett ansvar gentemot andra bilister.

Jonas Bladh   jonas.bladh@nyan.ax