DELA
© Nya Åland

Släpp in de folkvalda, annars får de mer makt

Efter EU-parlamentsvalet i våras vaknade Europa till en verklighet där främlingsfientliga eller rent rasistiska partier fått plågsamt mycket röster. Det hände i Danmark, i Frankrike, i Grekland, i Finland, i Storbritannien.
Efter valet har dessa partier med viss möda grupperat sig i parlamentet, i fallande ordning med de mer rumsrena partier som kan tolereras i ett samarbete, och så att vissa av dem slutade tämligen marginaliserade för att de inte kunde hitta någon att samarbeta med.

Så långt är det gott och väl. Ett djupgående demokratiskt problem uppstod dock vid fördelningen av utskottsplatser och ordförandeposter, där de etablerade maktpartierna i unionen, från höger till vänster, kuppade ut de främlingsfientliga partierna och tillsatte sina egna kandidater.

Varför är detta ett problem, frågar ni kanske? Är det inte Nya Ålands linje helt och hållet, att vara emot rasism och främlingsfientlighet.
Javisst, är svaret, men inte till priset av det enda system som fungerar självsanerande om det tillåts ha sina gilla gång.

Genom att agera som man gjorde i fördelningen av maktpositioner i parlamentet gav man dels de EU-fientliga och främlingsfientliga krafterna rätt – de är verkligen marginaliserade och utan talan i unionen – dels utestängde man dem från makten.

Varför är då det sistnämnda dåligt? Jo, eftersom man inom ett demokratiskt system aldrig kan utöva makt ensam. Med makt kommer ansvar, och en vilja att behålla den. Det betyder kompromisser, kunskap, nya insikter. Det finns knappt ett enda exempel på när politiska partier i en fungerande demokrati inte påverkas av ansvaret att regera och lagstifta, och nästan alltid sker rörelsen in mot mitten.

När man utestänger de partier från medbestämmande som valts in i demokratiska val, så säger man effektivt till väljarna – ni får rösta hur ni vill, bara ni röstar rätt. Om ni röstar fel så struntar vi i det.
Det misstaget har gjorts många gånger, och det slutar aldrig bra. Ett mer dramatiskt exempel kunde vara utvecklingen i Egypten efter den arabiska våren. Först en revolution och en fantastisk frigörelse. Sedan ett demokratiskt val, och ett resultat som pekade mot religiös fundamentalism och ofrihet, sedan ytterligare en militärkupp, i demokratins namn.

I dag finns inget som skiljer Mursis regim och dess förtryck från den gamla goda militärregimens förtrycka. Det enda man åstadkommit är att att den demokratiska processen än en gång klippts av där den borde ha börjat.
All förändring tar tid. Det är inte en process som man blir färdig med en gång för alla, utan en strid som måste utkämpas dag för dag, år för år, val för val. Och när väljarna valt, då är det vad som gäller. Annars är det ingen idé att ens försöka.

Vill man ta ett närliggande exempel kan man titta på Feministiskt initiativ, som i Sverige gjorde ett fantastiskt val, mot alla odds fick in sin huvudkandidat Soraya Post i parlamentet, och ser ut att gå mot en skräll i höstens riksdagsval.
Nästan det första Post gjorde i EU-parlamentet var att ge sitt stöd till Jean-Claude Juncker, kristdemokraten som står för nästan allt som FI inte gör.

Det är realpolitik. Man ger, för att kunna ta. Det är inte vackert, men på något sätt fungerar det.

Nina Fellman