Skärgården och Godby borta ut spardiskussionen
Hälsocentralen i Godby skall finnas kvar liksom hälsovårdarna i skärgården.
Så vad skall man då spara in på inom vården? Ifall det skall sparas just där.
”Landskapsregeringen avvaktar ännu ÅHS budgetförslag, men landskapsregeringens åsikt är ändå att det ska finnas primärvårdsverksamhet i Godby och i skärgården.”
Det gick landskapsregeringen ut med i ett pressmeddelande i fredags. För många var det säkert lugnande besked, vilket väl också var avsikten.
Men samtidigt håller landskapsregeringen fast vid att det skall sparas, den så kallade ramen skall hålla. Och vad sparar man på då?
Är det provokativt att hävda att det är en liten uppoffring för norrålänningar att köra till hälsocentralen i Mariehamn några gånger per år istället för till Godby jämfört med att helt bli utan vård? Om norrålänningarna ställdes inför det valet skulle utgången vara given, men nu är det helt uppenbart olika grupper som drabbas i den mån någon verksamhet helt dras in. Primärvården försvinner inte.
En annan provokation. Förra primärvårdschefen Mogens Lindèn pekade i en insändare nyligen på att det kostar nästan dubbelt mer att skicka patienter till Uppsala jämfört med sjukhus i riket.
Nu säger förvaltningschefen Tom Axberg att läkarna i första hand gör en medicinsk bedömning när man beslutar vart en patient remitteras. Vilka alla sjukhus kan man då välja mellan? Finns det en lista och har man gjort en bedömning vilka sjukhus som är bäst på vilka åtgärder? Och hur bra de måste vara för att duga för ålänningar?
När man i tiden började remittera patienter till sjukhus i Sverige så var det för att patienterna skulle få vård på svenska. Det har också alltid varit det argument som har förts fram på politiskt håll. Eller kan någon påminna sig att någon trovärdig politiker skulle ha hävdat att det medicinska kunnandet är sämre på finländska sjukhus än på svenska?
Med detta inte sagt att inte språket är viktigt. Men hur perfekt skall det vara för att det skall motivera merkostnaden?
Det är alltså precis som man kunde vänta sig, så fort det antyds om inbesparingar någonstans så protesterar de som berörs. Det är mänskligt.
Men skall vi överhuvudtaget spara på vård och omsorg? Vård, skola, omsorg är ju det alla vill slå vakt om, så varför detta?
Vi klarar oss utan nya vägar, broar och färjor nu ett tag, inte sant? Vi behöver inga fler ”skrytbyggen”, som det så vackert heter i folkmun. Vad finns det att spara in på där? Tillbyggnad av Självstyrelsegården, tillbyggnad av sjukhuset, om- och tillbyggnad av motorfordonsbyrån och utbyggnad av sjöfartsmuseet finns på listan för nästa år. Drygt 22 miljoner sammanlagt. Av dem kan Självstyrelsegården och sjöfartsmuseet läggas på is. Där har vi 10 miljoner på ett bräde.
Så kan man naturligtvis fråga sig om vi behöver ett så stort och fint och dyrt sjukhus när vi inte har råd med innehållet. Men den frågan är för sent väckt, arbetena är redan i full gång.
Vägförbättringar, trafiksäkerhet, vägunderhåll kostar över 4 miljoner nästa år. Sparar vi pengar i det långa loppet på att hålla igen där eller är det som med byggnader, åtgärderna kostar mer för varje år förfallet får framskrida.
Eller, provokation nummer tre, är vi rätt och slätt som bortskämda ungar, som skriker och bråkar så fort de inte får som de vill i exakt rätt sekund?
Vem minns när man började ge njurpatienter dialys på Åland? 50-talet? 60-talet?
Nejdå. Det var i början av 80-talet. Före det fick patienterna flyga till Helsingfors eller Åbo flera gånger i veckan för behandling. Inte ens 30 år sedan, med andra ord. Vem skulle i dag finna sig i något sådant?
Många cancerpatienter däremot, tyvärr alltför många, måste flyga dagligen till Åbo för behandling. Det finns gränser för vilken vård man kan erbjuda på en liten ort till rimliga kostnader.
Det skall sparas. Men vi skall inte bli utan vård. Då måste det bli en genomgång av vad som erbjuds i dag och om samma sak kan erbjudas patienterna till en lägre kostnad med något annat upplägg. På annat sätt kan man inte få ner kostnaderna.
Ok, det finns ett sätt till. Att spara på personalen. Samma vård med mindre personal verkar kärvt. Vad händer om någon blir sjuk eller går på mammaledighet?
Men man kan ju hålla igen på lönehöjningarna. Om man är överens, vill säga.
Det är inte länge sen sköterskorna genomförde en mycket lång och seg strejk för att få upp sina löner. De som var med då betalar fortfarande för den strejken. Kan vi förvänta oss att de nu gladeligen skall avstå något som de kämpade så hårt för?
Man avundas inte dem som skall fatta besluten. Men utgångspunkten är i alla fall att vi inte har det dåligt i dag. Målet behöver inte vara att vi skall få det lika dåligt som andra, med långa köer och liknande. Men i nödfall finns det prutmån för en begränsad tid så länge de svagaste grupperna lämnas i fred.
