Självklart med rätt till strejk, men diskutera skyddsarbetet
Vem vill begränsa strejkrätten?
Ganska många var det nog, medan vårdstrejken pågick.
Tehyiternas vägran att utföra skyddsarbete var en besvärlig sak att hantera, både känslomässigt och praktiskt, både av den personal som blev kvar inom ÅHS, och för allmänhet och politiker.
Å andra sidan var det ingen som kom till allvarlig skada, ingen dog till följd av strejken, och Tehys strejkledning följde noga med situationen, ifall den skulle bli akut.
Ålandsdelegationen har nu givit sitt utlåtande om möjligheten att lagstifta om skyddsarbete, och konstaterat att det vore teoretiskt möjligt i en akut situation, men att en generell lagstiftning som begränsar strejkrätten inte går att skriva.
Riksförlikningsman Esa Lonka har i en intervju i Nya Åland sagt att han inte tycker att en lag om skyddsarbete är en dålig idé, förutsatt att den kunde jobbas fram i ”fredstid”.
Det bästa alternativet när det gäller potentiellt samhällsfarliga situationer är att parterna, facken och arbetsgivaren, kommer överens om gränserna för skyddsarbete, så att man både kan garantera säkerheten och bibehåller strejkrätten.
I den avslutade vårdstrejken var detta inte möjligt, av orsaker som ligger flera år bakåt i tiden, och för att så mycket av orsaken till strejken låg, inte i kravet på jämställda löner, utan i missnöje med ledning och organisation inom ÅHS.
Detta är en faktor att ta med i läkningsarbetet efter strejken. Det fanns en djup klyfta av misstro, gammalt groll och ilska när strejken började, och den har inte minskat ännu.
Ålandsdelegationens besked är teoretiskt intressant, eftersom man menar att en grundlagsenlig rättighet kan begränsas för att säkra en annan, men någon vårdstrejk blir det inte igen inom en nära framtid, och frågan ställdes som en del av spelet under en pågående konfliktsituation. Det kommer inte i en nära framtid att få någon praktisk betydelse.
I verkligheten är det knappast någon som lättvindigt vill begränsa strejkrätten, som ändå sedan många år tillhör de legitima möjligheter arbetstagare har att påverka i en konfliktsituation.
Den konkreta och viktiga frågan idag är hur man återställer harmoni och balans i en organisation som slitits isär, och där varje argument, från bägge sidor, medvetet missförstås och vantolkas.
Det är nu särskilt sjukhusledningens ansvar att visa sig uppgiften mogna att inte bara formellt glömma och gå vidare, utan att som ansvarsfulla chefer stå ut ett visst efterspel, och jobba på lika effektivt som man gjorde under strejken.
Och tehyiterna, som vann en betydande seger genom sin strejk, även om man inte nådde de mål man teoretiskt ville uppnå, måste också gå vidare.
Av med strejkvästarna nu.
Bemöt varandras bästa argument och intentioner, inte de sämsta.
Detta är lätt för en utomstående att säga. Det är självklart i teorin. I praktiken är känslorna det svåraste, och därför den katt som måste upp på bordet.
Strejkrätten, den ska vi naturligtvis ha kvar. Grundlagen är inte något man går och petar i för att lösa ett praktiskt problem som faktiskt borde ha kunnat gå att diskutera mycket tidigare och vid helt andra bord.
