DELA
© Nya Åland

Senast tröt tålamodet för elva år sen

Man talar om en ängels tålamod, men hur långt är det? Och vad händer när det tar slut?
Milda kvinnor hotar inte med strejk i första taget, men nu är sjukskötarnas tålamod på upphällningen. Och när det sker är det inte det milda utan det tuffa som dominerar.
Befälet på skärgårdsfärjorna varslade om strejk på försommaren. Kravet var att få ner arbetstiden, som på en del rutter låg på det maximala som lagen tillåter. Riksförlikningsmannen medlade och parterna kunde enas om en kompromiss.
Sjukskötarna har länge efterlyst en arbetsvärdering, en kartläggning av lönerna i förhållande till utbildning och yrkeskrav mellan olika branscher. Arbetsgrupper har tillsatts, arbetsgrupper har lagts ner. Resultaten? Finns inte. Nu säger facket Tehy ifrån. Får man inte tala med landskapsregeringen om detta så kan det i slutändan leda till strejk.
Men diskutera kan landskapsregeringen inte, det är orättvist mot andra. Förhandlingar förs mellan förhandlingsdelegationer och däremellan pratas det inte. Och planer finns på en lönekartläggning, som inleds i augusti – september. Så vad bråkar Tehy för, undras det.

Befälet på skärgårdsfärjorna sade ifrån om arbetstiden för ett år sen. Sjukskötarna har väntat på den utlovade lönekartläggningen i minst tio år. Är det det som är felet, att man inte tidigare slår näven i bordet och säger ”nu räcker det”? Det ligger måhända i yrkets natur att inte ta till hårda tag, men vi vet av erfarenhet att sjukskötarna är tuffa. Den strejk de genomförde sommaren 2003 och vann – något som få utomstående trodde på i början – krävde stor beslutsamhet och övertygelse om att man var rätt ute. Är det dags igen nu?
Landskapsregeringens sits är inte enkel. Att genomföra en kartläggning av lönerna är inte lätt, men heller inte omöjligt. Mariehamns stad gjorde på 1990-talet en jämförelse mellan stadens anställda och kom till att brandmän och dagislärare hade de tuffaste jobben. Har det satt spår i lönerna? Det får man hoppas, för det är det det handlar om.
Man tittar på utbildningen och på de andra krav yrket ställer och ser vilket utslag kraven ger på lönerna för olika yrkesgrupper. Lika lön för likvärdigt arbete är det som gäller. I teorin. I praktiken har det inte varit så och är – sannolikt – inte så nu heller. Men så länge kartläggningen inte är gjord kan man möjligen inte gå ed på det.
Så kartläggningen behöver göras. Det finns ingen anledning att folk som jobbar lika hårt skall ha olika betalt. Alltså måste man ta reda på.

Problemet kommer sen, när det finns svart på vitt att några grupper har mer betalt än andra jämfört med hur krävande jobbet är. Det är då det börjar kosta. Man kan inte räkna med att de som har mer betalt skall gå ner i lön, få är så funtade att de skulle gå med på det. Alltså måste lönerna höjas för de underbetalda.
Om det är som man tror, att de kvinnodominerade branscherna har för låga löner jämfört med andra, då krävs det ordentligt med pengar för att jämna ut orättvisorna. För de kvinnodominerade branscherna är stora. Såna pengar finns inte och har aldrig funnits, inte för det ändamålet. Men så kan det inte förbli.
Vad det än kostar så måste målet vara att alla behandlas lika. Och hur orättvist är det om landskapsregeringen som ett litet steg på vägen talar med sina anställda? Det är åtminstone inte dyrt.

Harriet Tuominen


harriet.tuominen@nyan.ax