Sätt regler, men kloka och lagliga
Är det tillåtet att inom ramen för allemansrätten, utan markägarens tillstånd, ta i land på en holme i Ålands skärgård?
Är det tillåtet att slå upp ett tält på stranden?
De flesta skulle väl svara ”ja” på den första frågan. Ja, försåvitt man inte tar i land vid en brygga eller liknande.
Allemansrätten låter oss röra oss fritt i naturen utan att be om lov så länge vi inte stör eller skadar. Alltså bör man kunna ta i land.
I rikets lag sägs att båtlivet är en allemansrätt. Båtfarare kan färdas i öppna vattenområden och tillfälligt kasta ankar, bara det inte medför onödiga störningar. I Sverige finns motsvarande regelverk om att tillfälligt förtöja båt och gå i land.
Åland har också en vattenlag: ”Var och en har rätt att med undvikande av onödig störning färdas på vattenområde som är öppet.”
Inget om att man får gå i land, inte ens kasta ankar. Så vad gäller? Allemansrätten att fritt röra sig i naturen? Eller markägarens rätt att mota bort besökare? Hur dömer rätten om någon vägrar flytta på sig och en arg markägare hotar med vapen? Det har såväl markägaren som den som tar i land rätt att veta.
De som har utformat reglerna för den åländska allemansrätten tolkar det så här:
”Att använda naturhamnar för tillfällig uppankring och som nödhamn går bra. Gästhamnar rekommenderas som natthamn eftersom de flesta bryggor på Åland är privata och är därför inte tillåtna att använda.”
Hur många naturhamnar har brygga? Vem går till en naturhamn för att ligga vid en brygga?
Och vem är det som har tolkat lagen, eller snarare det som inte står där? Kan vem som helst göra det?
Tältningsförbudet. På Åland får man inte sätta upp tält utan markägarens tillstånd, säger reglerna om allemansrätten.. Vem har fattat det beslutet och vad baserar det sig på?
Det finns ingen lag eller förordning om detta. Kan en tjänsteman eller en organisation bestämma fritt? Så att en bestämmer på ett sätt och en annan på ett annat? Självfallet inte.
Den så kallade åländska allemansrätten, de regler som har formulerats, baserar sig dels på att naturen slits om turisterna får tälta var de vill, dels på att man vill styra tältare och båtmänniskor till campingplatser och gästhamnar för att gynna de här näringsidkarna. Vad det nu sen har med allemansrätt att göra.
Det intressanta med den diskussion som blossade upp tidigare i somras är att politiker och andra uttalade sig som om det går att sätta upp regler precis som man vill. Eller åtminstone som om det skulle finnas en lag om allemansrätt, där man kan gå in och stryka sådant man inte vill ha med. Men så enkelt är det inte.
Allemansrätten är det som blir över när lagstiftarna har beslutat om vad som är reglerat eller förbjudet. Visst kan man ändra i ett regelverk precis som man vill, men det blir bara rekommendationer.
Tänk er situationen att en markägare har fått sin holme nedskräpad av båtturister. Han beslutar att köra bort alla framtida besökare. Vi förstår hans ilska. Men den skötsamma svenska turistfamilj som tar i land och blir hotad med polis om den inte ger sig av förstår ingenting och vägrar.
Markägaren driver detta till domstol och vad händer? ”Landssed, när hon icke haver oskäl med sig, bör räknas för lag”, lyder en av domarreglerna. Allemansrätten är landssed.
Det här betyder inte att man inte kan eller får göra någonting, men det skall göras på rätt sätt så alla vet vad som gäller. Tag som exempel att det i riket ingår i allemansrätten att meta. Numera är visst kastspö också tillåtet. Den åländska fiskelagen godkänner inte fiske av något slag utan tillstånd. Och alla vet vad som gäller.
Men tänk också på att det inte går att stifta lagar som går emot det folket anser vara rätt och riktigt.
”Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag; för de skäl lagen haver med sig, gillas hon”, lyder en annan av domarreglerna.
Det finns rötägg, också bland tältare och båtmänniskor, men de lär knappast låta sig stoppas av landstignings- och andra förbud. Och sätt detta i relation till hur den stora majoritet som verkligen njuter av att vara ute känner sig om alla besökare behandlas som presumtiva skurkar.
Det handlar inte om att balansera på en svärdsegg eller gå på slak lina, det handlar bara om att använda sunt förnuft.
