DELA
© Nya Åland

Ryssen kommer inte, men rysskräcken är användbar

Är en rysk invasion av Åland, Gotland och Bornholm nära förestående? Knappast.
Den senaste tidens utspel om försvar av Åland i händelse av ryska intentioner att besätta fredens öar har piskat upp rysskräcken på gamla nivåer. Men finns det något fog för utspelen, eller är det möjligen ett sätt att kapa åt sig fördelar på andra håll?

Frågan är förstås allt för komplicerad för ett enkelt svar. Men om vi börjar med att titta på om det finns något akut hot mot Fredens öar så är svaret förstås nej.

Ryssland har det senaste årtiondet skärpt tonen mot väst, och visat att man inte tänker tillåta Nato att komma närmare landets gränser än Nato redan är. Med kränkningar av luftrum, sanktioner, rena militära interventioner och en allmänt tuff retorik har landet flyttat fram sina positioner som rämnat efter Sovjetunionens och Warszawapaktens fall.

De militära operationerna har man framkallat genom att hävda att det finns ryska intressen att försvara i Sydossetien i Georgien där ryska styrkor gick in 2008, och samma argumentation användes när Krim intogs för två år sedan.

Några sådana ryska intressen blir svårt att hävda på öarna i Östersjön.

Ryssland för sin säkerhetspolitik på detta sätt, med hot, aggressivt beteende och hånfull diplomati. Men ett regelrätt krig mot ett land i väst kommer Moskva inte att våga sig på.

För de kommer att förlora.

Om Ryssland skulle ge sig på Finland, Sverige eller något annat land i väst skulle med all sannolikhet tredje världskriget vara ett faktum. Och det vill knappast Putin. Hans armé har förvisso rustats efter förfallet i spåren av Sovjetunionens fall, men har långt ifrån dåtidens styrka. Dessutom vill Ryssland ha Kinas stöd, och det kommer man inte att få om aggressionen leder till storkrig.

I stället försöker den ryska björnen spänna ut bröstkorgen så långt och så ofta det går för att hålla Nato på avstånd. I fallet med Sverige görs det genom ideliga luftkränkningar och hånfulla kommentarer. Senast när första världskrigsubåten hittades hånades fyndet i rysk statskontrollerad media med att ”nu är svenskarna på gång igen”. Liknande hån hördes när ubåtsjakten i Stockholms skärgård pågick förra hösten.

I helgen gjorde också den svenska utrikesministern Margot Wallström ett utspel och krävde att annekteringen av Krim ska upphöra då den bryter mot Helsingforsavtalet, som firar 40 år i år. Rysslands svar var att det inte finns någon väg tillbaka. ”Krim är Ryssland och Ryssland är Krim”, som det hette.

Detta är det nya Ryssland. En nyvaknad stormakt med supermaktens språk och handlande. En fara, ja visst, men inget akut hot mot varken Åland, Finland eller Sverige. Något att hålla ögonen på, men att förvänta sig att ”gröna gubbar” ska dyka upp på de åländska stränderna är bortkastad tid.

Då kan man fråga sig vad som ligger bakom utspel som de försvarsminister Niinistö gjorde härom dagen och som också hörts i Sverige. En inte alltför vågad gissning är: anslag.

Ett hotande Ryssland gör fler villiga att investera i försvaret. Och det behöver inte vara fel. I tider då Ryssland rustar är det ingen dum tanke att göra detsamma.

Men det vore bättre om man gjorde det med sansade argument, inte med skrämselpropaganda om att Ryssen kommer.

För det lär han inte göra.