DELA
© Nya Åland

Risk för tvång om inget görs åt kommunerna

Det finns några argument i debatten om strukturreformer och kommunsammanslagningar som förtjänar att betraktas lite grundligare.
Påstående 1: Inga kommuner ska tvingas till sammanslagning.
Motfrågan blir naturligtvis; Vem vill tvinga, och hur.
I dag finns inga tvångsmedel att ta till för att få kommuner att gå samman. Det är inte ens möjligt med rådande lagstiftning att göra det på frivillig väg.
Det man kan tänka sig att avses är till exempel att landskapsregeringen genom förändringar i landskapsandelssystemet ”tvingar” in kommunerna en ekonomisk situation där ett samgående blir nödvändigt.
Där är vi inte på långa vägar ännu. Faktum är att den ekonomiska situationen för många åländska kommuner fortfarande i dag är rätt god.

Det beror huvudsakligen på två saker: De stora överföringarna av pengar från landskapsnivån till kommunerna och det faktum att landskapet lyft över ansvaret för hälso- och sjukvården till ÅHS. I riket är hela den sektorn ett kommunalt ansvar.
Framtiden ser dystrare ut för kommunerna, dels på grund av den befolkningsutveckling vi har framför oss, dels på grund av det som finansminister Roger Nordlund (C) pekade på förra veckan, att klumpsumman inte kommer att räcka till i framtiden för den generösa regionalpolitik vi hittills haft.

Påstående 2. Det måste finnas service kvar i kommunerna. Med färre kommuner blir det mer centralisering.
Om de två stora projekt landskapsregeringen nu driver blir verklighet, det vill säga samarbeten inom den tekniska sektorn och den sociala sektorn, finns egentligen bara äldreomsorgen och skolorna kvar inom dagens kommunstruktur.
Det finns ännu inga konkreta förslag på hur ett samarbete för teknisk och social sektor ska lösas – utom att man siktar på gemensamma enheter som producerar vissa tjänster. Kanske genom en värdkommun, kanske med en annan modell.

Om man tar ytterligare steg vidare, till exempel genom att slå samman administrativa funktioner, eller genom att ha färre skoldistrikt, vad finns det då kvar för kommunerna att bestämma om, och för vilka pengar?
En av motståndarna till en kommunsammanslagning, centerordförande Harry Jansson, sade under sin tid som kommundirektör i Jomala att handlingsutrymmet för kommunerna är så gott som obefintligt, mellan bristen på pengar och den lagstadgade service kommunerna måste ge.

Det enda sättet för en kommun, hur stor eller liten den än är, att skapa ekonomiskt handlingsutrymme för annat än att uppfylla minimikraven, är att att ha en god ekonomi, och det gäller allt, från skolor och äldreomsorg till framåtsyftande näringslivssatsningar.

Det viktigaste argumentet för ett samgående är inte att man kan spara pengar (det kanske man kan), utan precis det som motståndarna tror är risken – att hela Åland ska leva.
Om inte landskapet kan bära ansvaret för kommunernas överlevnad, då måste kommunerna solidariskt göra det – genom ett samarbete eller ett samgående.
Det verkliga hotet om centralisering och tvång, det är den dag pengarna helt enkelt är slut, och man är tvungen att vidta åtgärder.

Och då har vi inte ens pratat om fördelarna med att tänka på Åland som en helhet snarare än små sins emellan rivaliserande delar.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax