DELA
© Nya Åland

Promillesänkningar är bra men en viss flexibilitet behövs

Äntligen verkar Åland vara på väg mot en sänkning av promillegränsen för bilförare.
Mycket tyder på att det blir förbjudet att köra med över 0,2 promille i blodet, precis som i Sverige.
Problemet med överförfriskade båt- och bilförare kan knappast lösas på kort sikt, men strängare promillegränser är ett steg på vägen. Åtminstone har regeringspartierna tidigare varit överens om en sänkning och socialdemokraterna har motionerat för en sådan. En utebliven sänkning vore därför ett misslyckande för regeringen, men debatten i lagtinget i början av sommaren antydde att Åland följer Sveriges exempel och gör det förbjudet att köra bil med över 0,2 promille.
Det är bra. Tidigare levde många, både lagtingspolitiker, undertecknad och stora delar av allmänheten i villfarelsen om att 0,5 promille är ganska lite. En gräns man överskrider efter två mellanöl. Så är inte fallet. Tvärt om visade en numera tämligen berömd demonstration i lagtinget att man kan dricka en betydande mängd alkohol utan att blåsa över 0,5 promille. De facto kommer 0,2 promillegränsen fortsättningsvis att göra det möjligt för många att dricka den där ena mellanölen till maten och köra hem en timme senare. Att det sedan är lätt korkat att försöka beräkna hur mycket man landar på 0,19 promille är en annan sak. Lagen kommer att tillåta det.

I lagtinget kom det upp en hel del intressanta idéer. Förslagen om alkolås på nya bilar eller för dömda rattfyllerister är helt klart värda att diskutera. Även om de inte kan förverkligas i rödaste rappet kan säkert de tekniska och ekonomiska frågetecknen rätas ut i framtiden.
Åke Mattsson (Lib) föreslog att brottsrubriceringen för 0,2 – 0,5 promille hos föraren blir rattonykterhet med ett mildare straff än för rattfylleri. Det låter rättvist. Missvisande brottsrubriceringar är ett otyg. Efter att ha druckit skall man inte köra bil, men blåser man 0,2 promille är man inte en fyllerist. Knycker man ett par äpplen gör man sig heller inte skyldig till stöld utan till snatteri.

Däremot kunde det vara värt att införa en strängare lagstiftning för de bilister som nyligen tagit körkort. Det har man gjort i till exempel Australien som har en relativt hög gräns för rattfylla, men nolltolerans för oerfarna förare. Nolltolerans vore välmotiverat eftersom statistiken är förkrossande tydlig gällande sambandet mellan oerfarna förare, olyckor och alkohol.
Och också om skillnaden mellan 0,0 och 0,2 promille är liten skulle nolltolerans för nya förare vara en markering och i bästa fall fostra kommande generationer till en sundare alkohol- och trafikkultur.

Ett lite annat kapitel är reglerna kring roderfylleri som också borde förtydligas och skärpas. Här är det ändå rimligt vara mer liberal och flexibel än i trafiken på land – vilket samhället hittills också varit, eftersom gränsen på 1,5 promille för roderfylleri tillåter rätt många glas.
Landskapets egna undersökningar tyder ändå på att många tycker att 1,5 promille är mycket, så demokratiskt stöd för en sänkning finns nog. Men lite pragmatisk kan man säkert vara.
För det första vore en mycket låg promillegräns för båtförare svår att bevaka och lagar som inte blir allmänt accepterade är olyckliga, i värsta fall motverkar de sitt syfte. För det andra är det en enorm skillnad på att köra en 30 fots muskelbåt och att puttra långsamt fram med en liten aktersnurra eller i en snipa. Det är inte orimligt att i det senare fallet tillåta en viss salongsberusning. Stora, snabba och kraftiga båtar är däremot en betydande säkerhetsrisk om kaptenen är berusad.
Givetvis blir gränsdragningarna problematiska. En liten roddbåt med snurra och en något förfriskad förare är sällan en fara för andra, men vilket ansvar har samhället för föraren själv? Och hur är det om det finns barn med ombord?
Moralpanik behöver vi inte, men nog generellt strängare regler för alkoholbruk i trafiken både till lands och till sjöss.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax