DELA
© Nya Åland

Problemet är inte de få rika, utan de alltför många fattiga

I en liten notis av det slag som dyker upp med jämna mellanrum rapporteras att Microsoft-grundaren Bill Gates fortsättningsvis är rikast i världen med en förmögenhet på i runda slängar 76 miljarder dollar.
Vidare att 268 nya dollarmiljardärer uppenbarat sig, och att 42 av dem är kvinnor. Och slutligen att de 1645 dollarmiljardärerna på Forbes lista har en samlad förmögenhet på 6400 miljarder dollar, cirka 1000 miljarder mer än de ägde ifjol.

Av dessa korta rader kan man utläsa mycket intressant.
Fortfarande ligger kvinnor efter, både vad gäller ägande och skapandet av nya stora förmögenheter. Inget nytt där.
Fortfarande ligger en stor del av världens tillgångar i ett ytterligt fåtal händer.
Detta ytterliga fåtal blir konstant rikare, utan att egentligen göra så mycket för det.

Att ha en förmögenhet på över en miljard dollar är så mycket pengar att de flesta av oss inte kan greppa det. Det är att aldrig behöva tänka på pengar, även om de som har mycket tycks besatta av just att tänka på det.
Försök i stället greppa hur det är att äga inget. Det finns flera miljoner fler människor som lever i yttersta fattigdom än det finns människor som äger över en miljard. För dem är verkligheten, det enda som styr deras vardag, överlevnad.

Var finns mat att sätta i munnen? Hur ska man hitta kläder att sätta på kroppen? När man vaknar på ett jordgolv, i ett gathörn, vid en vägkant har man, om man haft stor tur och hoppat över en middag eller två, ett startkapital att köpa två plastflaskor vatten för, som man kan försöka sälja med en liten vinst till turister.
Eller så tigger man. Eller stjäl. Man överlever eller dör.

handlar det ju inte om att förverkliga sig själv eller nå sin fulla potential. Det handlar inte om att bli rik, utan om att uppnå en nivå där man kan leva ett drägligt liv.
Ingen kan, utgående från det fåtal remarkabla personer i världshistorien som skapat sig enorma förmögenheter mot alla odds och trots djup fattigdom, dra slutsatsen att alla kan om de vill, att det inte finns en strukturell fattigdom som fördjupas generation efter generation, och som lämnar både grupper och individer utan möjlighet att häva sig uppåt.

Om man ska kunna påtala en positiv utveckling så måste den handla om hur de allra fattigaste kan bli lite mindre fattiga, inte om hur det rikaste fåtalet blivit rikare. Att de blir det har ingen påverkan alls på dem som inget har, annat än möjligen i negativ riktning.
Tänk så här. De flesta av oss är ganska medelmåttiga. Vi är inga genier, men inga idioter heller. För att få ut det mesta möjliga av oss kan motståndet inte vara för stort, för då blir det inget av oss.

Mänsklighetens potential ligger i majoriteten. Det är ett osannolikt slöseri med resurser att så många människor aldrig kommer längre än att släpa sig fram genom sitt livs dagar i hopp om att överleva en till.
Och det är ligger en djup och oåterkallelig orättvisa i att mindre än tvåtusen människor kontrollerar sådana enorma förmögenheter medan andra dör av svält. Vilken som är den bästa metoden att åtgärda problemet kan man diskutera, men fel är det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax