DELA
© Nya Åland

Prata om vem det är som kör i fyllan, och varför

Det finns en diskussion som återkommer på nätet, gång på gång, när Nya Åland skrivit om den senaste rattfylleridomen.
Det är läsare som tycker att de straff som utmäts för rattfyllerister är på tok för låga, att signalen till dem som kör berusade är att det inte är så farligt, och att man i stället borde hänga ut rattfylleristerna med namn och bild i tidningen.

Det sistnämnda gör vi naturligtvis inte, av flera orsaker. Den första är att en tidning inte är en domstol. Det är inte Nya Ålands plats och uppgift att mäta ut skamstraff åt människor som begått ett brott.
Den andra orsaken är att att mycket få rattfyllerister lever ensamma. Det finns familjer, barn, föräldrar och vänner som inte gjort något fel, men som skulle lida svårt av en sådan offentlighet.
Det blir det alltså inget av.
Straffmätningen kan man förstås alltid diskutera, men roten till det onda ligger i varför människor sätter sig vid ratten onyktra.

Rattfylleri är ett stort problem, och ett som inte visar någon tendens att försvinna.
Vi lever i det nordiska vodkabältet, med en en alkoholkultur som på många sätt är extrem. Det vanligaste sättet att dricka är fortfarande drängfyllan i helgen, den som gör att man inte ens följande kväll klarar promillegränsen.
Det är förvisso förknippat med skam att åka fast för rattfylleri, men det är mycket vanligt att på kalasen höra någon truga på chauffören en öl, ”för det ska du väl tåla”.

Problemet med rattfylleri är egentligen tudelat. Det är ett missbrukarproblem, för den grupp rattfyllerister som har ett alkoholmissbruk och upprepade gånger kör berusade.
Det är ett attitydproblem, för den grupp rattfyllerister som brukar alkohol, men inte har vett att lämna bilen hemma när de gör det.
Det kanske inte är nödvändigt att upprepa detta, men ändå; En rattfyllerist sätter inte bara sitt eget liv i fara. De utsätter alla andra i trafiken, fotgängare, cyklister, medtrafikanter för en risk de inte är medvetna om och inte kan värja sig emot.

Att köra i fyllan är ett fult, nedrigt och skamligt brott, och det är alltid chaufförens eget val att sätta sig bakom ratten.
Mer än något handlar det om attityder. På Föglö har en drogförebyggande grupp tagit itu med ett växande problem i kommunen, och vill genom diskussion, utskick och information hamra in budskapet: Kör inte när du är onykter.

En aspekt av detta upplysningsarbete som alla, både vi i media, polisen och allmänheten har svårt att prata om, är det faktum att visa grupper av ålänningar är överrepresenterade bland rattfylleristerna.
Låt oss tala om det, innan någon ser det som en orsak att peka med rasistiska finger på hela befolkningsgrupper.
Om man läser de åländska rattfylleridomarna är en stor del av de som döms från Ryssland, Baltikum eller Öst-europa. Det finns inget sätt att komma runt det.

Därför är rattfylleriet också ett integrations- och samhällsproblem. Även infödda ålänningar kör i fyllan. Många gör det, men proportionellt sett är det fler som har sitt ursprung någon annanstans.
Kanske det helt enkelt, som ett första steg, vore skäl att se till att information om åländsk lagstiftning, om attityder och normer kring alkohol och bilkörning på Åland, finns tillgänglig på många språk, och relevanta språk.
Kanske vore det, som prisbelönade Johanna Koljonen gjorde med sexuella övergrepp, dags att prata om det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax