DELA
© Nya Åland

Pisa- undersökningen är bara ett sätt att mäta framgång

Det fanns en tid när skickliga marknadsförare lyckats få till och med oss obildade nordbor att gå igång på den nya skördens Beaujolais-viner, som om vi faktiskt förstått skillnaden mellan ung beaujolais och till exempel gammal bourgogne.
Vi köpte och sippade och smackade gillande, helt bortkollrade.
Lite så känns det med Pisa-undersökningarna också. Först var det ingen som visste vad det var eller vad det betydde. Sen hajpades det upp till enorma dimensioner och hela staters utbildningssystem skulle läggas om i takt med resultatens kurvor och fluktuationer.
Kulmen kanske nåddes på tisdagen, då den svenska utbildningsministern Jan Björklund som en reaktion på dåliga Pisa-siffror för närvaro i skolan föreslog att sena elever skall låsas ute.

Hallå! Visst vet alla att Pisa-mätningarna är ett bland många sätt att mäta kunskap och resultat i skolan? Visst vet alla att resultaten påverkas av många faktorer från lärares kunskap och lönesättning till elevers bakgrund och förhandskunskaper? Visst vet alla att det är dumt att slå sig för bröstet i nationalistisk yra av resultat som kan tolkas och omtolkas och som man för det mesta inget har med att göra?

De åländska Pisa-resultaten är mycket goda. Vi vet sedan tidigare att vi har en bra skola, med goda resurser, tillräckligt många och utbildade lärare och elever som på det stora hela har en homogen bakgrund. Det ekonomiska välstånd vårt samhälle fått njuta av är en avgjort viktig faktor, och den ekonomiska nedgången ses nu som en av de viktigaste orsakerna till att Finland trots fortsatt goda resultat fallit i rankingen.
Omvänt, att det nu går så bra för vissa asiatiska länder och regioner hänger initimt samman med ett växande ekonomiskt välstånd.

Detta betyder förstås inte att Pisa-undersökningen saknar värde. Den är en mycket intressant indikator på hur skolans resultat ser ut på vissa mätbara områden, med vissa mätmetoder. Inom den ramen tycks det fungera bättre i den finländska kunskapsskolan än i den svenska.
I svensk debatt har det fria skolvalet och den ökade segregeringen som blivit följden pekats ut som en av orsakerna till att det sammantagna resultatet blivit så dåligt. En annan sägs vara devalveringen av den svenska lärarutbildningen, i dag en av de lättaste utbildningar som finns att komma in på.

I ett debattprogram i svensk tv, strax efter att Pisa-resultatet offentliggjordes, framhöll flera debattörer att man hellre ville ha fria, kreativa och frispråkiga barn än sådana som drillats hårt och militäriskt i ett extremt pluggsystem. Detta med hänvisning både till de asiatiska ländernas goda resultat och till Finland.
I Finland vill man hävda att den svenska skolan bara är flummig, oprecis och kravlös.

På en punkt kan man kanske säga att Finland och Sverige skiljer sig åt, vilket kanske i sin tur handlar om närhet respektive avstånd till nästa val. Så här formulerar debattören Maria Wetterstrand problemet i en kolumn i Hbl:
”I Finland pratar utbildningsministern om att samla alla aktörer för att diskutera skolans sjunkande resultat. Forskare, lärare, elever och skolpolitiker – alla ska tillsammans få vara med och diskutera hur skolan ska utvecklas. I Sverige däremot skyllde alla på alla.
Utbildningsminister Jan Björklund och socialdemokraterna beskyllde varandra. Lärarnas organisationer skyllde på politikerna, på eleverna och föräldrarna. Sverigedemokraterna skyllde, i vanlig ordning, på invandringen.”

Ta Pisa-undersökningen för vad den är – ett skolvärldens färskvin. Smaka och smutta, men kom ihåg att det finns andra sorter.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax