DELA
© Nya Åland

Personval slår partival – om partierna gör rätt

Efter valet och diskussionerna kring lantrådsposten har många ifrågasatt valsystemet.
Några har frågat: hur kan det största partiet släppa ifrån sig den viktigaste posten? Andra undrar: det är väl självklart att den som fått flest röster också ska vara lantråd?
På ett annat plan har debatten handlat om valsystemet som sådant, är personvalssytemet verkligen bra, eller leder det bara till en ytlig debatt där det mest handlar om att så många som möjligt ska få så stort utrymme som möjligt, oavsett om det har något att säga eller inte.
Som relativt ny på Åland är det intressant att se på hur valsystemet är uppbyggt och hur partierna/kandidaterna tar sig an de utmaningar det innebär.

I Sverige är personvalssystemet fortfarande ungt. Först i valet 1998 fick svenskarna möjlighet att själva kryssa för den kandidat de helst vill se komma in i den valda församlingen.
Den stora skillnaden mellan det svenska systemet och det som används här på Åland ligger i listornas uppbyggnad. I Sverige ”rankar” partierna sina kandidater, och om man inte utnyttjar sin rätt att kryssa för en kandidat räknas rösten i stället efter partiets rankning. Man ska också komma ihåg att det svenska systemet, kanske beroende på valsystemets uppbyggnad genom årtiondena, bygger i mycket högre utsträckning på partier än kandidater.
Den svenska debatten har länge (förvisso mer inför 1998 än efter) handlat om att föra in ett större mått av personval för att folket ska bli mer bekant med kandidaterna. Det man läser av eftervalsdebatten på Åland är snarast det motsatta, att partierna kommer i skymundan när alla kandidater vill profilera sig själva.

Det finns problem med alla valsystem, inget är perfekt. Men ett system, som det åländska, som utmanar kandidaterna att själva bekänna färg slår ett där de valbara kan gömma sig bakom partikostymen och ändå hämta in röster varje dag.
Men det ger också några problem. Det största är förstås att det ställer krav på kandidaterna att faktiskt leverera åsikter och löften inför valet. Det kan snabbt konstateras att väldigt få fyllde det kraven inför årets lagtingsval.
Allt för många valskyltar innehöll allmänna floskler som vilken vettig människa som helst kan ställa upp på. Och sett till att det fanns 261 kandidater på listorna, var det bara en bråkdel som skrev insändare och meddelade vad de ville. Här har partierna ett stort ansvar, att pusha på sina kandidater att faktiskt komma ut i debatten och visa för väljarna vad de vill.

Det utvecklade personvalssystemet kan också ställa till andra problem, som det vi ser just nu. Det största partiet, Centern, fick inte sin partiordförande, tillika främsta lantrådskandidat, invald i lagtinget. Så trots att Centern lockade flest röster totalt, känner de sig nu tvingade att lämna över den högsta posten till Socialdemokraterna och valdrottningen Camilla Gunell. En högst märklig situation för en som är uppväxt i det svenska systemet där en partiledare alltid är garanterad att komma in i riksdagen då denne toppar listorna, och därmed får mest röster.
Men det tyder också på att partiet grovt räknat fel när det bedömde sin ordförandes popularitet bland väljarna.

Är det rätt att den med mest röster blir lantråd, eller ska det största partiet ha posten? En fråga god som någon att filosofera över. I grund och botten handlar det om väljarna röstar på parti eller person.
Hur som helst slår ett system med högre grad av personval ett partivalsystem varje dag – om kandidaterna sköter sig.

Jonas Bladh