DELA
© Nya Åland

På väg mot Lissabon

Det måste komma, så småningom, Ålands ja till Lissabonfördraget.
Nu har lagtinget pressat riket så långt man kan komma och efter det finns det ingen anledning att säga nej. Lissabonfördraget i sig innebär ingenting negativt för Åland medan ett nej kan ställa till komplikationer.
Självstyrelsepolitiska nämnden i lagtinget säger ja till fördraget. Det är bara Obundna och Ålands framtid som säger nej. Om de övriga har sina grupper bakom blir det alltså mycket klar majoritet i lagtinget för ett ja när ärendet går till slutlig omröstning.
Något annat var inte heller att vänta. Att Åland fortfarande inte har en egen parlamentsplats – ett av de krav lagtinget ställde för ett ja – kan av den högljudda oppositionen föras fram som ett misslyckande från landskapsregeringens sida. Men var det någon som överhuvudtaget räknade med att platsen kunde finnas inom räckhåll? Knappast.
Att nu (Ob) och (Åf) tar den uteblivna platsen som anledning att rösta nej beror inte på att de räknar med att parlamentsplatsen kommer närmare på så sätt. Det bara visar på att de två partigrupperna har en annan agenda än de övriga. Det är mer givande att visa hur illa Åland behandlas än att försöka komma överens om delmål.
Därmed inte sagt att det är moraliskt rätt av riksdagen/rikspartierna att förvägra Åland platsen.

Att det skulle gå så här blev klart när Finland ratificerade fördraget. Det åländska trumfkortet, att med sitt nej stoppa fördraget i hela EU, var borta. Självstyrelsepolitiska nämnden kritiserar därför president Tarja Halonen för att hon inte väntade på Ålands ställningstagande.
Man efterlyser en ändring av självstyrelselagen, så att det klart sägs ut att ett godkännande av den här sortens fördrag kräver bifall av lagtinget.

Det intressanta i sammanhanget är att det i dag råder delade meningar om hur landet ligger. Det har hävdats dels att Finland inte kan ratificera fördraget om Åland säger nej, för då kan Finland inte garantera att fördraget träder i kraft i hela landet.
Dels har det sagts att om Åland säger nej så träder avtalet inte i kraft på Åland till de delar där finns punkter där Åland bestämmer själv. Men Finland och resten av EU kan Åland inte styra över.
Mycket tyder på att de flesta sakkunniga håller på den senare tolkningen. Till dem hör förvaltningsrådet Niilo Jääskinen, som på inbjudan av Ålands framtid var på Åland i fjol och lade ut texten om behörigheterna.
Men i så fall kan det inte ha varit fel av presidenten att ratificera fördraget? Självstyrelsepolitiska nämnden lutar med andra ord åt den andra tolkningen.

I komplicerade juridiska frågor är det inte lätt att komma fram till en enda sanning. Men med tanke på hur mycket tid och energi som har lagts ner på detta skulle det vara bra om någon en gång för alla kunde tala om hur det är. Om ingen klarar av att dra en entydig slutsats av de lagar som finns i dag så kanske man kunde enas om en ny skrivning någonstans.
Det lär inte dröja så många år innan det åter är aktuellt med ett nytt grundfördrag för EU, det omarbetade Lissabonfördraget stannar halvvägs. Och när det förslaget kommer så sitter lagtinget där igen och mäter krafterna med riksdag och regering (man kan på goda grunder befara att parlamentsplatsen fortfarande är aktuell) utan att veta hur stadig grund man står på.
Eller ostadig.
Men man kanske inte vill veta, varken lagtinget eller riksdagen, för säkerhets skull.