DELA
© Nya Åland

Över 9 i medeltal är ett fint Ålandsbetyg för Haglund

I ett drygt år har Carl Haglund (SFP) varit Svenskfinlands och Ålands EU-parlamentariker.
Han måste få ett gott, ja till och med ett berömligt, betyg.
Berömliga vitsord ger i alla fall de politiker Nya Åland talade med förra veckan. Företrädare för Frisinnad samverkan, Liberalerna och Centern ger 8,5, 9 och 10. Eftersom dessa tre partier från början stod bakom arrangemanget med en åländsk specialmedarbetare till en finlandssvensk EU-parlamentariker har de naturligtvis ett egenintresse av att berömma en lösning som de själva förespråkat.
Men också Gun-Mari Lindholm (OB), vars parti inte stödde den SFP-dominerade listan i EU-valet och som dessutom var rätt kritisk till kohandeln ger Haglund vitsordet 9, för hans vilja att lyfta fram åländska frågor.

En titt i Nya Ålands arkiv visar också att Carl Haglund varit aktiv på flera fronter. Han har tryckt på om att Finlands representation i Bryssel måste flagga åländskt. Han har dragit en lans för det småskaliga skärgårdsfisket och hållit kontakt med åländska yrkesfiskare. Han har bjudit in åländska samhällslärare på studiebesök till Bryssel. Han har jobbat för snus och mot skarvar. Han har fixat pengar för Östersjöstrategin.
Bakom engagemanget för Åland hittar man åtminstone tre faktorer som torde ha en viktig inverkan:
För det första var Britt Lundbergs (C) kandidatur i EU-valet avgörande för att SFP och Haglund överhuvudtaget fick ett mandat. Det finns en tacksamhetsskuld gentemot Åland som förpliktar och en vetskap om att SFP:s framgång i framtida parlamentsval är beroende av att de åländska väljarna släpar sig till valbåset.
För det andra verkar det som om den åländska medarbetaren Wille Valve verkligen lyckats bli en aktiv länk mellan landskapet och EU-parlamentarikern.
För det tredje har Carl Haglund själv tagit tagit Åland på allvar. ”Genuint intresse”, ”lyhörd” och ”drivande” är ord som åländska politiker använder för att beskriva honom.

Fallet Haglund visar i alla fall på något som egentligen borde vara självklart, att Åland kan ha en hel del att vinna på att samarbeta med andra svenska krafter i Finland.
Samtidigt gör ett välfungerande samarbete givetvis att det välmotiverade åländska kravet på en egen parlamentsplats förlorar styrka. I synnerhet blir kravet svårare att ställa i fall en åländsk parlamentsplats skulle göra det omöjligt för SFP att behålla sin i framtiden. Så skulle det högst sannolikt gå i fall Finland inte lyckas utverka en extra, fjortonde plats åt landskapet.
Här ligger en intressekonflikt fortfarande och lurar. Men frågan är ändå om Åland i parlamentsfrågan borde inrikta sig på det praktiskt möjliga i stället för på det ideologiskt önskvärda, ja rentav juridiskt följdriktiga? Det får partierna här hemma ta ställning till på nytt vid nästa EU-val. Naturligtvis kan man äta halva kaka och ha den andra halvan kvar, men i viss mån gäller det att välja väg. Och den väg som nu provas har visat sig vara oväntat lättframkomlig.

Hur som helst är ett gott samarbete med Carl Haglund något som Åland kan vinna på också i förlängningen. I dag är han EU-parlamentariker, men Strasbourg är knappast slutstationen i karriären. Man kunde gott satsa några tior på att SFP:s partiledare en dag heter Calle Haglund. Åtminstone borde det inte vara mer osannolikt än att Tyskland vinner fotbolls-VM.
Och om Haglund någon gång i framtiden blir partiledare är steget inte väldigt långt till en ministerportfölj och en nyckelposition i regeringen. Och där kan det ju vara nyttigt att ha någon som vet något om Åland.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax