DELA
© Nya Åland

Oskäligt lång tid att vänta på rättegång

Är fem år en ”skälig tid” att vänta på att få sin sak prövad i rätten?
För snart fyra år sedan slog polis och gränsbevakning till med en husrannsakan modell större mot Wirrans och Godby hotell. Ägarna, Nick Jordan och Wirakarn Jordan, misstänktes för människohandel med de anställda i sitt bolag. Paret häktades och satt frihetsberövade i sju veckor. Deras konton blev frusna av Centralkriminalpolisen, CKP, i flera månader.

I två år väntade de sedan på att utredningen skulle bli klar och att åklagaren skulle ta beslut om huruvida de skulle åtalas. Under tiden hände mycket. Företaget stämdes för obetalda hyror och vräktes från sina lokaler. Utredarna och åklagaren kom fram till att det inte fanns grund för ett åtal om det grova brottet människohandel. I stället, när åtal väl väcktes efter två år, hade brottsrubriceringen mildrats till ”ockerliknande diskriminering i arbetslivet”, ett betydligt lindrigare brott.

Sedan dess har rättsinstanserna försökt hitta ett datum för rättegång – utan att lyckas. Domstolen och Justitieministeriet i Helsingfors har under två års tid försökt få kontakt med de vittnen man vill kalla, de tidigare anställda i företaget som rest hem till Thailand. Eftersom Finland inte har något utlämningsavtal med Thailand har biståndet från thailändska myndigheter varit i det närmaste obefintligt och vittnena har inte gått att nå.

I måndagens Nya Åland kunde vi berätta att rättegången, som var utsatt att inledas sista mars i år, nu skjuts upp ytterligare ett år för ett nytt försök att få vittnena till Finland och rättssalen.

I ”Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheternas” sjätte artikel, första paragrafen, står att läsa: ”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.”

Skälig tid. Man ska alltså inte behöva vänta onödigt länge innan man får sin sak prövad, blir friad eller fälld.

I maj har det gått fyra år sedan den där dagen då CKP och gränsbevakningen stormade in i Wirrans restaurang och Godby hotell för att beslagta allt som kunde bevis att Nick Jordan och Wirakarn Jordan hade gjort sig skyldiga till människohandel. De sattes i häkte, fick under en tid inte träffa sina barn och deras liv ligger i spillror.

Ändå ska de vänta ytterligare ett år för att nya försök ska göras för att nå personer som av allt att döma inte vill delta i rättegången, trots att ingen i rättsapparaten egentligen tror att det kommer att lyckas. Säkert finns det lagparagrafer som stöder beslutet, säkert finns det praxis som berättar att detta är rätt sätt att agera.

Så finns där konventionen om de mänskliga rättigheterna. De som säger att rättsstaten måste rappa på, att inte förlänga plågan för någon som väntar på rättegång i onödan.

När , eller om, rättegången inleds nästa vår har det gått fem år. Självklart ska rättsstaten söka straff för de som begått brott och värna brottsoffer. Men den ska också värna de misstänktas rättigheter. Att behöva vänta så lång tid som Nick och Wirakarn Jordan fått göra är inte att värna deras rätt till att få sitt ärende prövat inom rimlig tid. Att vänta på rättegång betyder en stor press på den misstänkte, och som det visat sig förödande konsekvenser för deras liv.

Straffet, både det juridiska och det faktiska, måste stå i konsekvens till det eventuella brottet.