DELA
© Nya Åland

Öppna ögonen för skolan som normbyggande makt

Du är tretton år. Det är din första julfest på högstadiet i Övernäs skola.
Du har klätt dig fin, och du är nervös. Du har hört att programmet brukar vara häftigt, och du vill förstås att dina kompisar ska tycka att du är snygg.

Programmet är två timmar långt. Saker flimrar förbi. En lärare är sexexpert och säger något om att tjejerna blir smutsiga efter en vecka och måste bytas ut. De tuffa killarna, niorna, som gjort programmet, smiskar varann på stjärten. De strippar.
Efter programmet tackar vice rektorn för ett fint julfestprogram.
Du är glad att det inte gjorts någon parodi på dig, för du har hört att det var så förr.

Denna trettonåring får sedan frågor om julfesten. Var det bra? Kände du dig kränkt? Man diskuterar kanske i klassen.
Förstås är du tyst. Skulle du göra dig fånig inför din klass, inför lärare som tydligt signalerat att allt är bra och som det ska? Skulle du kritisera de coola killarna?

I rektor Peter Holms svar på frågorna kring julfestprogrammet finns en så total avsaknad av makt- och jämställdhetsanalys att man både häpnar och blir ledsen.
Vet de inte, rektorn och de ansvariga (lärarna, inte eleverna) för julfestprogrammet, att det är de som bestämmer, inte det som en blyg trettonåring inte vågar säga? Vet de inte att det budskap som genomsyrar julfestprogrammet är könskodat, sexuellt kodat, och att det sätter tonen och ribban för vad man får och inte får säga till varann i korridorerna.

Vet de inte att det finns en sträng hierarki i deras skola där det som tillåts sätter normen, och det normbrytande bestraffas med att förlöjligas och marginaliseras av både lärare och elever?
Den mekanismen, marginaliseringen av kritik, träder in varje gång, varje gång kritik riktas mot skolan. Då tittar sig rektor och tongivande lärare häpet omkring, och konstaterar att minsann ingen klagat, utom några specialfall där det nog finns andra förklaringar. Undertexten är tydlig. Klagar du är det något fel på dig. Du är lite fånig. Lite ska man väl tåla.
Om man känner sig kränkt ska man säga ifrån.

flyttar makten till de starka, till dem som är högst i hierarkin. De som blir ledsna får skylla sig själv för att de inte sagt ifrån.

Nu, när allt är ute, kommer alla att se hur galet det var. Nu kommer fjällen att falla från föräldrars ögon, och när andra blir förfärade kommer också de som jobbar i skolan och eleverna som var med i programmet och de som såg programmet att ställas inför frågan; Vad betyder det här? Vad är det vi har sagt och tillåtit?
Det kommer att bli ett jobbigt uppvaknande, och det kommer att göra ont.

Det är en diskussion som är alldeles nödvändig, och problem som ingalunda är begränsade till Övernäs skola.
Snälla, snälla lärare och skolledare. Gå inte i försvar. Bli inte som piggsvin. Släpp för en gångs skull ner garden, och låt oss prata om det allt handlar om.
Skolan är en maktstruktur. Den reproducerar makt, sexuella normer och koder, samtidigt som den undervisar, stöttar och fostrar För att se det måste man problematisera, och om man inte ser kan man inte förändra.
Låt oss göra det tillsammans.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax