DELA
© Nya Åland

Olika intressen mellan produktion och distribution

Borde Ålands radio och tv delas upp i två bolag, ett med ansvar för public service-verksamheten och ett som har hand om infrastruktur och utsändning?
Denna fråga har diskuterats länge på Åland, och samma problematik har varit och är aktuell även i Finland och Sverige.
Det bottnar i att det statliga monopolet på tv- och radioutsändningar bara långsamt luckrats upp, och att kommersiella aktörer fått finna sig i att långsamt äta sig in i de strukturer som finns, snarare än att per automatik ges tillträde till det distributionsnätverk som byggts upp i första hand för public service-verksamheten.

Om vi tittar på situationen på Åland i dag är den helt klart otillfredsställande. Det finns en lokal public service-verksamhet som innefattar främst radioproduktion, ett samhällsfinansierat tv-utbud som innefattar både public service-kanaler från öst och väst, samt kommersiella kanaler som anses så viktiga för ålänningarna att man ska betala för dem.
Det finns lokala kommersiella aktörer både på radio- och tv-sidan som på nåder och mot betalning får köpa in sig infrastrukturen, och besluten om vem och hur som får det fattas av radio- och tv-bolagets styrelse och vd.

Det
är som att (om en gammal metafor kan ursäktas) vi med våra gemensamma medel byggt upp ett fint vägnät där bara vissa bilmärken får köra gratis, medan andra inte tillåts alls eller får betala för det. Och dessutom sitter den som säljer gratisbilarna och bestämmer hur det ska vara.

Det är ju inte bra.
I Svante Fagerlunds utredning, utförd på uppdrag av landskapsregeringen, lyfts flera argument fram för en delning av bolaget, i syfte att komma ifrån detta missförhållande. Han visar också på att ett separerat infrastrukturbolag, på kommersiell grund, blir väldigt litet och därmed sårbart.
Styrelseordförande Jesper Eliasson är tveksam till en bolagsdelning, och säger ”En styrelse och en vd som hanterar besluten på ett professionellt sätt innebär i praktiken en separation av produktion och distribution”.

Nåja. Så har nog inte varit fallet. Under de senaste åren, när nya, kommersiella aktörer dykt upp som utmanat public service-bolaget med innehåll eller utveckling, har responsen inte varit att professionellt se till att infrastrukturen blir så tillgänglig som möjligt för så många som möjligt, utan man har strävat till att skydda ett monopol genom att försvåra möjligheten till distribution.

Trots de många och långa diskussionerna finns det fortfarande inga klara riktlinjer eller någon separering mellan innehållsproduktion och infrastruktur inom bolaget. Detta trots att signalerna på politisk nivå entydigt gått i den riktningen.

Infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) säger att ett beslut kan komma redan i år, men det finns inga konkreta förslag om hur de svåra frågorna ska lösas, framför allt med finansieringen av public service, av kanalutbud och upphovsrättsavgifter, och med maktdelningen mellan produktion och distribution.
Vill man vara cynisk kan man komma med prognosen att denna fråga nog inte är mogen för beslut. Ännu heller.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax