DELA
© Nya Åland

Nu är snart det eviga undantaget normen

Kvinnor, kvinnor, kvinnor. Plötsligt finns de överallt på ledande poster. Och med skinn på näsan dessutom. Äntligen.
Jösses flickor, nu händer det plötsligt saker. Eller?
Det är plötsligt inte bara Tarja Halonen. Det är Mona Sahlin, Hillary Clinton, Condoleezza Rice, Segolene Royal, Maarit Feldt-Ranta och Filippa Reinfeldt och många fler. Kvinnor som springer upp ur marken självsäkra, redo att ta ansvar, erfarna och utbildade till tänderna, med färdigt utväxt elefanthud över de personligaste mjukdelarna.
Det må vara en tillfällighet att det händer just nu, men det är ändå uppmuntrande, ändå glädjande. I många år har det funnits hur många kvinnor som helst som stått där på mellannivån och tvekat, studsat lite fram och sedan bakåt igen, dämpade av sina egna farhågor och av det mytologiska och högst verkliga glastaket som stoppat avancemanget till den högsta toppen.

Som det alltid är med stora förändringar så krävs det en kritisk massa för att förändringen ska bli ett mönster snarare än en positiv isolerad företeelse.
Så långsamt accepterar vi människor förändringar att vi inte tror på dem förrän vi handfast och i praktiken blivit överbevisade. Ingen kvinna kan bli chef, statsminister eller partiledare innan minst en har varit det och befunnits dugligt. Först efter det börjar processen som gör detta till en ordinär möjlighet, inte ett kuriosum.
Så har det varit också på Åland. Länge, länge.
Så är det inte längre. Se bara på vad som är på väg att hända i den åländska politiken. Efter historiska första talmannen Viveka Eriksson kom talman Barbro Sundback, och plötsligt förstår ingen varför detta inte kunde ha hänt för länge sedan.

De största
framtidsnamnen i åländsk politik är inte karlar, åtminstone inte enbart. I centern, detta gubbparti framom alla andra, har Gun Carlson länge varit en av de verkligt tongivande. För framtiden har partiet två namn att komma med, Britt Lundberg och Veronica Törnroos.
Stackars Frisinnad samverkan har bara Johan Ehn, men kämpar med att få in kvinnor i politiken via partistyrelsen. Vi får väl se hur det går.
Socialdemokraterna har Camilla Gunell och Carina Aaltonen. Liberalerna har Katrin Sjögren. De Obundna har en kvinnlig partiledare i Gun-Mari Lindholm. Visst dominerar de medelålders karlarna fortfarande i många partier, men de yngre, de som kommer är övervägande kvinnor, och de är inte längre undantag.
Det enda de ännu måste lära sig är att nätverka över partigränserna. Karlar som grälar högljutt i lagtinget kallar ändå varann både bäste broder och gode vän, och lägger ogenerat en arm över axeln på opponenten i cafeterian.

Kvinnor tror fortfarande att de måste vara lojala bara med en aktör, partiet, och att kvinnosolidaritet och kvinnliga nätverk är något pinsamt eller något att skämmas för. Vem har någonsin tyckt att det är suspekt när karlar jagar eller idrottar tillsammans och därmed ökar förståelsen för varandras synpunkter och färdigheter?
Även i denna fråga kanske tricket helt enkelt är att kvinnor måste agera tillräckligt många gånger för att bilda ett mönster, inte ett undantag. När tillräckligt många kvinnor visat att de kvinnliga nätverken är lika gångbara som de manliga för att få saker gjorda blir de inte längre ifrågasatta, för vem kan hävda att det borde vara det ena snarare än det andra.
Och från det är steget kanske inte astronomiskt långt till det verkliga slutmålet, där kön egentligen inte är en avgörande faktor annat än när den måste vara det.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax