Nej till nazistiskt våld – utan undantag
Är nazistiskt våld acceptabelt? Är det ok, att som i Malmö förra veckan, knivskära människor på öppen gata, med en tydligt nazistisk agenda, för att komma åt meningsmotståndare.
Självklart inte. Det säger alla man frågar.
Sen börjar mumlet. Det där ovärdiga och tröttsamma om vilken färg det är på flaggorna i demonstrationerna och att det nog kanske egentligen var så att offren kunde skylla sig själva för att de var där, för att de bekände sig till en vänsterrörelse, för att de var feminister eller kanske rentav av fel hudfärg eller härkomst.
Vore det inte skäl att komma ihåg att yttrande- och åsiktsfriheten är en av de värden som våra samhällen vilar på, oberoende av åsikten? Även en vänsterdemonstration ska skyddas. Även de som verbalt spottar på etablissemanget har rätt till trygghet, och de som ska fördömas är de som griper till våld. De som driver en nazistisk och fascistisk agenda är inte rumsrena. De är inte välkomna i politiken, de som driver rashets, brukar våld och har diskriminering på sin politiska agenda.
I dagens debatt beskrivs det vänsterextrema och det högerextrema våldet som likvärdigt, som ett lika stort problem. Incidenter som den senaste i Malmö tolkas som en sammanstötning mellan extremister, och därmed något man i lika mån ska fördöma.
Siffrorna talar emot en sådan tolkning. Vänstextremister (som, för tydlighets skull förvisso gjort idiotiska och kriminella saker), har inte lämnat döda efter sig. De har inte knivskurit folk på gatan. Det har nazisterna och fascisterna.
De växande nazistisk och fascistiska rörelserna i Norden och Europa (Sverige, Danmark, Ungern, Grekland) är våldsamma och beväpnade. De organiserar sig för kamp, och de söker konfrontation. De får stöd i val, inte bara genom demokratiska metoder, utan genom att skrämma och hota, verbalt och fysiskt.
I det nya ukrainska parlamentet, det som EU och USA ska stöda med flera miljarder, ingår ministrar från nazistiska Svoboda. De har en växande legitimitet i sina välkammade, slipsprydda grenar, men bibehåller kopplingen till sina våldsverkande extremister.
Än en gång pratar man öppet och offentligt om de judiska konspirationerna, inte bara i Ungern och Ukraina, utan i Sverige, av alla länder. Gamla skelett, som för bara några år sedan ansågs så löjeväckande dammiga att man inte tog dem på allvar, vandrar återuppståndna på våra gator.
Så, vad ska vi ta ställning mot? Hur ska vi agera, vi som står i en radie från ”rumsren” vänster till höger, som håller oss inom det demokratiska systemets breda spektrum, och som sagt oss vara beredda att slåss för andras rätt att ha också för oss främmande åsikter.
Ska vi, när det nazistiska våldet drabbar våra samhällen börja peka finger på varann, eller ska vi stå enade mot det verkliga problemet?
Detta är inte tiden och platsen när vi ska säga; De skulle inte ha varit på den platsen vid den tiden. De skulle inte ha varit så provokativa. De skulle ha gått en annan väg.
Detta är tiden när vi ska stå enade, och säga nej.
Om en anti-rasistisk demonstration med röda fanor inte passar, hissa en blå och gör en egen. Deklarera inte monopol på att vara den bästa anti-rasisten, eller kanske den enda rätta. Fastna inte i sekterismen, inte medan nazisterna marscherar på våra gator.
Den vägen har vi redan vandrat.
