DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

När det politiska spelsinnet fattas

Anne Berner har fortfarande inte insett vikten av att förankra sina beslut bland de övriga regeringspartierna och få ledande tjänstemän med sig.

Risken för en kort politisk karriär är stor.
Hur länge kan kommunikationsministern och Ålandsministern Anne Berner sitta kvar på sin post?

Den frågan ställer sig många efter de senaste veckornas fadäs där bolagiserade trafiknätet, slopad bilskatt och sänkt bensinskatt stod i centrum.

I söndagens Helsingin Sanomat har tidningen föredömligt rett ut vad som hänt bakom kulisserna som slutade med att Berner tvingades backa hela trafikreformen. Slutresultatet är en kaotisk bild där det blir tydligt att Berner inte hade de övriga regeringspartiernas stöd när förslaget skulle sändas ut.

Anne Berner har inte drömt om en lång politisk bana. Bakom sig har hon en 30 år lång och framgångsrik karriär inom familjeföretaget Vallila. Bland finländarna blev hon känd som en av eldsjälarna för det nya barnsjukhuset i Helsingfors.

När hon övervägde att ställa upp i valet konkurrensutsatte hon de olika alternativen likt en äkta marknadsliberal. Hon diskuterade med både Svenska folkpartiet, Samlingspartiet och Centern, enligt uppgifter som läckt ut till medierna.

Då opinionsmätningarna redan långt innan riksdagsvalet pekade på att Centern hade absolut störst möjlighet att bli statsministerparti var valet enkelt. Satsningen visade sig vara rätt då regeringssonderaren Juha Sipilä (C) erbjöd henne kommunikationsministerposten. Statsministern och Berner hittade snabbt varandra. Företagarsjälarna ville att Finland ska skötas som ett bolag och ha ett avreglerings-talko.

Att Berner aldrig hann sitta i riksdagen och bygga upp ett nätverk av både politiker och tjänstemän blir extra tydligt nu. Avsaknaden av politisk erfarenhet är ändå inte det allvarligaste. Bristen på insikt om att hon behöver kunniga mäniskor omkring sig som väger upp för oerfarenheten kritisk.

Regeringen Sipilä inledde med att skära ner i förvaltningen och det ledde bland annat till att Berner inte fick en egen specialmedarbetare, något ministrar i tidigare regeringar haft. För att ha någon chans att lyckas med de projekt som Berner drömmer om måste hon få någon som kan guida henne i de politiska strömningarna hon inte behärskar eller ens ser.

Berners nitbromsning är inte den enda gången regeringen Sipiläs förslag fallit under den gångna mandatperiod. Svenska Yles lista har nio punkter på de mest kända exemplen.

När Sipilä skar ner i förvaltningen skickade han en signal om att arbetet som tidigare utförts inte varit tillräckligt effektivt eller nödvändigt. Med alla misslyckade lagförslag och reformer kan man ändå konstatera att det hade varit betydligt billigare för staten om förslagen hade förankrats bättre innan de skickades ut på en remissrunda.

De övriga punkterna skiljer sig ändå från fallet Berner eftersom de hade ett bredare stöd i regeringen. I de övriga fallen har inte de andra partierna heller öppet kritiserat den ansvariga ministern. Sannfinländarnas partiledare Timo Soini kallade det en artig knock-out och Samlingspartiets Kai Mykkänen skrev på Facebook att frågan inte har behandlats inom regeringen.

Berner får sitta kvar så länge Sipilä vill ha henne kvar. Misslyckandet med Berners trafikreform har kostat regeringen, och framför allt henne, mycket förtroendekapital. Den har också på ett mindre smickrande sätt visat att hon inte har några vänner i regeringen utöver Sipilä. Om hon hade haft det hade det aldrig gått så här långt.

Därför skvallrar fadäsen om betydligt större problem inom regeringen. För även om Berner fått skulden för misslyckandet borde blickarna också riktas mot Sipilä. Det är han som bär det ultimata politiska ansvaret.

Hur väl han axlat det kommer delvis att synas i vårens kommunalval i riket. Frågan är när bristen på politiskt spelsinne kostar regeringen för mycket.