DELA
© Nya Åland

Minoritetsrättigheter inte bara möjlighet utan också begränsning

Är frivillig finska ett hot mot svenskan? Ingalunda, men den som väljer bort finskan kan ju inte kräva att den okunskapen belönas med de finaste jobben och de bästa utbildningarna.
Nu, ska jag säga, börjar det bli riktigt intressant.
Vi har haft språkdebatter förut, i många, många omgångar. De flesta har blivit hätska och otrevliga från start, eftersom språket är en sak vi alla känner så starkt för. Nu har vi dock något mera balans i diskussionen och dessutom en alltmer påtaglig tudelning av den språkliga, politiska och mediala kartan.

Låt mig dra några slutsatser, kanske inte helt bekväma sådana.
Enligt den vitbok som Ålands framtid bestämt blir skyddet för finskan på ett självständigt Åland en central fråga. Det hävdar inte Nya Åland eller sossarna eller liberalerna, utan professor Peter Hilpold, en av skribenterna i vitboken. Han går så långt som till att hävda att gällande språkbestämmelser på Åland borde ändras om Åland blev självständigt, alltså precis de bestämmelser som till dags dato gjort att ålänningarna till över 90 procent talar svenska som sitt modersmål.

I tidningen Åland drar chefredaktör Niklas Lampi en i denna belysning problematisk slutsats. Jag citerar: ”Ålands språkproblem är i stället statstillhörigheten till ett alltmer enspråkigt land. Den gör att ålänningar inte har samma förutsättningar som andra medborgare.”
Är inte det själva meningen med ett minoritetsskydd, att förutsättningarna är annorlunda? Åländska politiker har i åratal kämpat för ålänningars rättighet att slippa finskan, och i många stycken fått som man velat. Nu är problemet att bristen på kunskaper i finska utestänger ålänningar till exempel från möjligheten att komma in på utrikesförvaltningens diplomatutbildning.
Men hallå! Det är väl ändå inget orimligt krav att den som utbildar sig till finländsk diplomat ska tala landets majoritetsspråk. Vi på Åland har fått möjligheten att välja bort finskan om vi vill, men ingalunda betyder det att ålänningar dessutom ska belönas för sin självvalda okunskap med gräddfil till de finaste utbildningarna.

På en punkt är Niklas Lampi och jag överens, även om vi nalkas problemet från olika håll. När det gäller svenskans ställning i Finland blir situationen med tiden alltmer prekär. Det beror inte på aktiva förfinskningssträvanden, utan på demografi, pengar och ibland ren och skär likgiltighet.Det blir ett problem för ett enspråkigt svenskt Åland i ett allt mindre tvåspråkigt Finland.
Förändringen sker dock inte i den alarmerande takt som Lampi låter förstå. Inte heller sitter alla finlandssvenskar och hukar i en grotta och mumlar finska glosor. Bland finlandssvenskarna i Finland finns både vilja och kunskap att jobba för språket, men ålänningarnas hjälp är välkommen och efterfrågad.

Ska ålänningarna jobba för svenskan, så ska man göra det med finlandssvenskarna som är vår buffert och spjutspets i Finland. Alternativet, att göra Åland till en självständig stat, är ekonomiskt och politiskt huvudlös. De flesta ålänningar vill inte ha en sådan lösning, och det är dessutom språkpolitiskt ett ytterst tudelat svärd.
Alla de minoritets- och särrättigheter ålänningarna i dag har gentemot staten Finland skulle Åland finskspråkiga befolkning ha gentemot staten Åland. Hur länge kunde man då garantera att över 90 procent av ålänningarna talar svenska. Och med vilken lagstiftning skulle man stoppa dagisbarn från lite språkdusch då och då?

Gärna, gärna valfrihet, och värna självstyrelse och enspråkighet, men då måste man väl för fasen ha ryggrad att stå för konsekvenserna av sina val.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax