DELA
© Nya Åland
Foto: Joakim Holmström

Medborgarlön kräver stora strukturförändringar

Kan medborgarlön vara framtidens modell för resursfördelning, eller är det bara ett misslyckat experiment?
2 000 finländare har sedan årsskiftet fått 560 euro, utan någon motprestation. Finland testar just nu medborgarlöner, eller basinkomst som det också kallas. Testet ska pågå fram till 2018. FPA, som leder projektet, har meddelat att man inte utvärderar projektet förrän tiden har löpt ut. Men flera personer som deltar i projektet har redan uttalat sig i tidningar och radio. IFörra veckan kom OECD, organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, med en rapport som rör medborgarlön. Slutsatsen är att medborgarlönen i Finland inte hjälper de som är mest utsatta.

Argumenten för medborgarlön har lyfts fram av olika politiska skäl. Tryggade basbehov är en mänsklig rättighet, och medborgarlönen är tänkt att garantera det. 2010-talet har ett arbetstagarklimat där osäkerheten för unga på arbetsmarknaden växer, anställningstryggheten blir sämre och att löneutvecklingen inte hänger med.

Allt flera jobb kommer att övertas av den automatisering vårt samhälle nu står inför. Det som människor tidigare har jobbat med kan maskiner göra mer effektivt i många fall. Flera av förespråkarna för medborgarlön menar att den traditionella löntagarmodellen, där människor lönearbetar åtta timmar om dagen för att klara sitt uppehälle, inte kommer att klara av att försörja befolkningen. Därför behövs ett nytt system där arbetet inte längre är den centrala punkten för inkomstförsörjning.

Medborgarlönen ska även minska byråkratin. I stället för att myndigheter ska granska personer för riktade stöd får alla en klumpsumma och ska sedan klara sig på det. Även entreprenörskapet ska växa. Om människor inte längre behöver arbeta på ett vanligt jobb för att klara sitt uppehälle kan de syssla med innovativ verksamhet, starta företag och arbeta med något de faktiskt brinner för. En större fördelningspolitik ger också de svagare i samhället en större köpkraft vilket gynnar tillväxten.

Men hur har dessa argument fungerat i praktiken? Utgående från vad vi vet hittills om det finska experimentet blir betyget mitt i raden, medborgarlönen har fungerat både bra och dåligt.

Basinkomsten i Finland är 560 euro i månaden, då försvinner andra stöd. Det räcker inte för att radera den fattigdom som finns i Finland. Men deltagare själva berättar om andra fördelar. Pappersarbetet och motprestationerna för till exempel arbetslöshetsunderstöd har försvunnit. En av deltagarna som intervjuas har vågat satsa på eget företag, för basbehoven är redan tryggade. Hon vågar satsa, för konsekvenserna av ett misslyckande är inte lika dramatiska.

Problemet med den finländska satsningen är inte medborgarlönen i sig, utan att den är för låg. Ska man satsa på ett projekt som medborgarlön borde den åtminstone dubblas, vilket också har varit ursprungstanken i många av de länder som funderat på att införa systemet. Men så pass stora utgifter kräver en reell omstrukturering av vårt sätt att fördela välfärd. Det är svårare att genomföra i praktiken.

Och det är också ett av de främsta motargumenten. Att det blir för dyrt. Eller i alla fall för dyrt med det ekonomiska system vi har i dag. Det blir också svårt att få tag i de där extra skattepengarna som ska finansiera medborgarlönen eftersom både företag och företagsamma personer generellt inte vill betala en alltför hög del av sina inkomster i skatt. De har också ofta makten att flytta sina tillgångar eller huvudkontor till länder med mer fördelaktig skattepolitik.

Och frågan är om Finland eller andra länder klarar av, eller ens vill klara av, en så omvälvande process som att förändra den traditionella skattepolitiken för att passa medborgarlönens krav.