DELA
© Nya Åland

Med ansiktet mot vårsolen föds hopp om morgondagen

Det är det enkla som ger oss hopp. Ljuset. Det nya gröna. Det som föds.
Spirande och växande, återfödelse och hopp. Hela denna tid, dessa vårveckor, präglas av det återvändande ljuset och den nymornade naturen.
Påskens kristna budskap är en fortsättning på en uråldrig berättelse om död och återfödelse och om frälsning. Ända från det gamla Babylonien, från Indien, från den amerikanska urbefolkningen, överallt kommer samma berättelse om hopp i det nya växande livet.
Sådan är människan, den eviga optimisten.
Vi kan läsa om klimathot och global miljökatastrof och allvarligt rynka våra pannor, för att sedan som små barn tacksamt vända ansiktet mot solen och njuta av att det i varje fall är vackert väder.

I allt väsentligt i kropp och själ är vi människor samma varelser vi var för tusentals år sedan, med samma behov, samma intellektuella kapacitet, samma förmåga att älska och hata.
Vi har mera prylar och mera teknik som är så krånglig att de flesta av oss inte har en aning om hur den fungerar. Vi är tryggare och varmare och mindre utsatta för naturens nycker än tidigare, men vi har inte mer kontroll. Inför krafter som är mäktigare än vi kan vi fortfarande bara huka oss i vår något mer välbyggda grotta och vänta.

Kanske är det just det som är så förunderligt med naturen på våren, att den är, oberoende av vad vi än tror och tycker. Medan vi människor ännu kurar frusna, trötta och glåmiga under dubbla täcken och ylletröjor, börjar de första knopparna svälla i smältvattnet. I motsats till oss människor med all vår oro och vårt tvivel och våra rädslor är naturen inte en tanke, den bara är som den måste vara.

Varje år tas vi på sängen av förändringskraften, lavinen av liv som bara väntat på att explodera i blommor, gräs, löv, små lamm, duniga fågelungar och allt annat som bara ramlar ut i den hårda, blöta, kalla verkligheten – och klarar sig!
Undra på att vi längtar. Undra på att vi blir upplivade och vänder våra ansikten mot solen. Undra på att folk förr gav offer för solens återkomst och skapade sig symboler för det återvändande livet.

Alla stora sanningar är simpla, på gränsen till naiva. Eller över gränsen. Det är också mänskligt, att vi fortfarande, all utveckling och alla prylar till trots, blir ledsna och olyckliga om vi är ensamma, om det är mörkt och kallt och om vi är utan hopp.
Må det fortsätta vara så.
Måtte det också i framtiden, när allt vi nu känner är förändrat, vara så att en blomma, en lövsprickning, dagsljus och vattenstänk rör våra hjärtan som inget annat.

Under årtusendena har människan levt på och med jorden. Vi har inte förvaltat vår plats särskilt väl, och kanske ligger själva misstaget i tron att vi över huvud taget har det uppdraget.
Alldeles uppenbart har vi drabbats av övermod, det är därför så mycket av dagens underhållning handlar om hur det går när man tror att systemen är säkra och inget ont kan hända. Låt oss hålla fast vid den rädslan, den som påminner oss om vår plats och om tillvarons oberäknelighet.

Låt mig avsluta med ett citat av den koreanske poeten Ko Un, en dikt jag haft uppklistrad på datorn hela vintern. På något sätt säger den allt.
Skön vår och glad påsk.

En ung trollslända slår sig
ner på toppen av ett kaveldun
Hela världen omger den

nina.fellman@nyan.ax