DELA
© Nya Åland

Måttet på vår mänsklighet en mänsklig äldreomsorg

Det finns inga genvägar. Inga alls.
Vill vi ha en inte bara fungerande utan god äldreomsorg så måste det finnas folk som gör jobbet, som får tillräckligt med pengar för att vilja göra det, och tillräckligt med utbildning och stöd för att göra det bra.
På Annagården i Föglö fattas det ibland en person som nattetid kan hjälpa till att lyfta upp en person som fallit, och som den enda personal som är på jobb på natten inte klarar av att få på rätt köl.
Ibland personal, ibland anhöriga, absolut inte fastighetsjouren, som säger nej till att bistå med lyfthjälp.
Å ena sidan fullt begripligt. Mer jobb, knappast mer pengar, ett uppdrag man kanske inte är bekväm med.

Å andra sidan illustrerar denna situation, som Föglö kommun säkert löser på ett rimligt sätt, den absoluta utsatthet och hjälplöshet som är äldreomsorg.
Vi pratar inte längre om pigga seniorer som kan behöva hjälp med att dammsuga under sängarna, eller att hitta förstoringsglaset för att lösa korsordet.
Vi pratar om människor som på sin livsresa kommit dithän att de behöver hjälp med sina basbehov, med näring, värme, personlig hygien och fysisk förflyttning.
Vi pratar om människor som förlorat språket och verklighetsförankringen. Som är så väldigt trötta. Som, likt barn men utan att vara gulliga, är utlämnade till de starka och arbetsföra.

Det är här, precis här vårt mått som medmänniskor sätts. Precis här, där vi står och en annan människa ligger.

I den pågående omstruktureringen av äldreomsorgen blir Gullåsen, som tidigare var hem för de sjukaste och mest vårdkrävande gamla, en geriatrisk klinik. Där ska man inte bo, man ska vårdas för sina sjukdomar, till döden eller tills man blir relativt sett frisk, och sen ska man hem till sitt kommunala äldreboende.
Det betyder, självklart, att de boende på våra kommunala inrättningar är äldre och skruttigare nu än förr, samtidigt som man sparar och gnetar i kommunerna. Det betyder att ord som effektivisering och strukturrationalisering hittar in bland god vård, tid för samtal och att ha den där halvtimmen det tar att få den att svälja maten som glömmer från en tugga till en annan att det är lunchen som kommit.

Visst måste vi tänka så. Våra gemensamma pengar räcker inte till om vi använder dem på samma sätt som förr. Vi behöver samordna, vi behöver (absolut) tänka över kommungränser.
Kanske behöver vi större och mer specialiserade enheter för de allra äldsta med störst vårdbehov. Kanske ska vissa typer av boende centraliseras mer, och andra decentraliseras vidare.

Men kärleken. Värmen. Ömheten mot de gamla kropparna och deras behov. Orken att byta blöjorna, byta dem igen, och igen, att tvätta håret utan att det kommer vatten i öronen. Att lirka och förklara, att bevittna döendet och döden med lugn och utan avsky.
Att hålla tanken ankrad vid det som är viktigt, inte att det är enheter ska paketeras och postas på ett rationellt sätt, utan att mamma, pappa, moster och morfar ska skötas med snälla händer, och att någon ska finnas där när man faller på natten.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax