DELA
© Nya Åland

Måste historien vara lönsam?

Det ingår inte i kommunal kärnverksamhet att äga hus, annat än om det bedrivs kommunal kärnverksamhet i huset. Åtminstone inte i Mariehamn.
Att huset i sig är en del av stadens historia är tydligen inte intressant nog för ägarskap.
Tekniska nämnden i Mariehamn vill sälja Ruskska gården vid Norragatan fortast möjligt. Staden har inget behov av huset, där det sedan länge finns ett café.
Ruskens har diskuterats förr. Huset, som byggdes 1881, alltså när Mariehamn var 20 år gammal som stad, k-märktes 1969. I skiftet 1979-80 diskuterades husets framtid och det mumlades om att en och annan – inom kulturnämnden! – helst hade sett att det revs eller brann ner.
Än så länge har huset varken rivits eller brunnit. Och även om omgivningen har förändrats kraftigt sedan Ruskens kom till så passar gården in ungefär som en gammal framskrapad tapetbit, som man sparar för att veta hur ett rum har sett ut en gång i tiden. Ruskens, Bagarstugan vid Ekonomiegatan och Övernäsgården är dylika tapetbitar i stadsbilden.

Men vad är det som säger att just staden måste äga alla gamla tapetbitar, som antagligen kostar en del i underhåll eftersom man inte kan hantera kulturarvet hur som helst.
Nej. Men hur många är beredda att köpa Ruskens och hålla det i historiskt skick? För vilket ändamål? Går det att få huset att fungera som privat bostad utan att förstöra något? Hur mycket vill staden ha för huset och vilka villkor ställs på den nya ägaren?
Vad säger att en privatperson är bättre än staden på att ta vara på kulturarvet? Och vad kan staden göra – om intresset finns – för att kontrollera att huset inte får förfalla så att det till slut inte längre går att rädda. Då sitter någon där med en fin tomt mitt i Mariehamn, en tomt som antagligen har köpts in rätt billigt med tanke på k-märkningen, men som det säkert går att bebygga så att värdet stiger.

Fast, vid närmare eftertanke, varför ha fördomar mot eventuella framtida privata ägare. Det är ju stadens fäder och mödrar som visar upp ett bristande intresse.
Ruskens är rustat för den verksamhet som nu bedrivs i huset. Hyresgästen vill fortsätta, så det verkar inte vara risk att staden står där med ett tomt hus till ingen nytta. Så var finns problemet? Hur mycket pengar räknar man med att få för hus och tomt och vad skall de pengarna användas till? När är pengarna slut, det vill säga när går staden på minus för att man inte längre har intäkter från huset?

Ruskens är inte det enda gamla huset som staden inte har användning för. Hit hör också Övernässtugan, äldsta huset, från tiden innan Mariehamn kom till. Huset är renoverat för stora pengar, men står nu tomt. ”Säljs knappast till vem som helst”, har någon kommenterat. Nej, det får man hoppas.
Det kan helt klart vara besvärligt att ta hand om gamla, kulturhistoriskt värdefulla hus. Men det borde vara kärt besvär, trots allt. Att sälja för att bli av med eländet ger ingen bra signal till de privatpersoner, som också sitter med k-märkta hus och i och med det begränsad rörelsefrihet
Må så vara att staden kan kräva kostnadstäckning vid uthyrning av båtplatser och liknande service, men man kan inte alltid räkna enbart i pengar när det gäller vår historia. Den har andra värden än de rent pekuniära. Vilket stadens mödrar och fäder nog vet om de ger sig tid att tänka efter.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax