DELA
© Nya Åland

Lika goda förutsättningar kräver radikal förändring

Vem tycker att åländska barn i en kommun på Åland ska ha sämre förutsättningar för sin skolgång och sitt framtida arbetsliv än barn i en annan kommun?
Vem tycker att det vore bra om gamla människor i de åländska kommunerna hade samma tillgång till böcker och högläsning?
Vem går till val på att ge biblioteken och bibliotekarierna på Åland mer resurser?
Nähä.
Inte en högprioriterad fråga, vad det verkar, och sannerligen inte en där de växlande politiska majoriteterna i kommunerna varken vill eller har möjlighet att satsa lika mycket.
Detta är ett problemområde bland många andra där den åländska kommunstrukturen skapar konkreta och märkbara skillnader mellan ålänningar som bor på olika platser i landskapet.

Det finns
undersökning efter undersökning efter undersökning som visar på sambandet mellan läsande och framgångar i skolan, utbildning och arbetsliv. Det finns klart påvisbara samband mellan ett väl skött skolbibliotek och en aktiv och närvarande skolbibliotekarie och skolelevers läsande.
Ändå finns det nästan inget svårare än att få kommunpolitiker att satsa resurser på en sådan kulturellt, socialt och konkurrensmässigt viktig verksamhet som biblioteken i synnerhet och kulturen i allmänhet.

Kanske, säger någon nu, borde man skapa ett kommunalt samarbetsorgan för biblioteksväsendet. Den skulle ha som uppgift att fördela de kommunala pengarna rättvist över hela Åland, och se till att även barnen i Hammarland, som i dag har det sämst ställt med bibliotekarie-resurser, skulle komma på samma nivå som resten.
Det vore en ytterst dålig idé. Inte bara skulle det blir hopplöst att få loss lika mycket pengar per kommuninvånare, det skulle leda till att de kommuner som har satsat på biblioteken skulle tvingas försämra sin service, inte det motsatta.
En konstruktion där 16 separata kommuner varje år ska komma överens om att satsa lika mycket, om inte ens på samma sätt, på sin biblioteksverksamhet, är inte möjlig.

Det betyder att skillnaderna består, och att det är till nackdel för de elever i de åländska skolorna som råkar finnas i kommuner med mindre pengar eller mindre benägenhet att satsa på så kallade mjuka värden.
Den ambition som vissa politiska partier uttryckt, att det ska vara ”rättvisa” mellan kommunerna, och att alla kommuninvånare ska ha samma möjligheter oberoende av var man bor är med dagens kommunstruktur en omöjlighet, för då vore det ingen idé alls med den kommunala självstyrelse vi har i dag. I kommunerna röstar man in den politiska majoritet man vill, och den prioriterar som den vill.

Om man i Hammarland prioriterar ner biblioteksverksamheten och satsar stort på den i Lemland, då blir det skillnader. Kraven på rättvisa mellan alla ålänningar oavsett vilken kommun man bor i blir bara prat om det inte efterföljs av en strukturell förändring.
Som slutkläm: att satsa på en bra biblioteksverksamhet i kommunerna är en framtidsfråga, lika god som någon annan. Att låta sig missledas att tro att böcker handlar om lyx och guldkant är att gravt underskatta betydelsen av den kanske viktigaste kunskapen i dagens samhälle – läskunskapen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax