Låt banken rycka ut
Att Ålandsbanken ska stänga två kontor på landsbygden har upprört många.
Men med lite fantasi skulle det kunna vändas till något positivt: inrätta en tjänst som ambulerande banktjänsteman.
Ålandsbanken stänger sina kontor i Hammarland och på Brändö den 19 oktober, det berättade Nya Åland förra veckan. Det gäller inte bara banker och inte bara Ålandsbanken, centraliseringen av samhällsfunktioner har pågått länge och fortsätter med största sannolikhet i den riktingen.
Beskedet har förstås väckt känslor, som det alltid blir när bygdekontor av olika slag stängs ner. För de som drabbas av centraliseringen kan det uppstå en känsla av betydelselöshet, att man inte räknas som kund.
Den personliga kontakten är också en stor del, den som skapats mellan kunden och lokalkontoret ger en trygghet. Personen man möter på sitt lokala kontor vet vem man är och vilka behov man har.
I och med centraliseringen växer avstånden, speciellt för skärgårdsbor som måste åka längre för att göra ärenden som tidigare inte tog mer än några tiotals minuter.
För de allra flesta har lokalkontoret i dag dock mindre betydelse. Majoriteten sköter sina räkningar via nätet och betalar med sitt bankkortet när de handlar. Kontanternas roll minskar i handeln, även om de fortfarande används.
Bankkontorets roll är nu allt som oftast till för större affärer som lån eller placeringar och då är det ändå huvudkontoren som gäller. Men även sådana funktioner flyttar i rask takt ut på nätet.
Alla har dock inte följt med i övergången till det digitala. Det är främst de som drabbas av centraliseringen av fysiska tjänster.
Ålandsbanken för diskussioner om andelshandeln på Brändö kunde ta över en del av banktjänsterna. Säkerhetsaspekten är givetvis viktig. Vilka tjänster kan en bank låta utomstående sköta och fortfarande upprätthålla säkerheten som lokalkontoret kunde erbjuda?
De flesta tjänster, förutom kontantuttag, går att klara av med hjälp av en dator. Så varför inte inrätta en tjänst som ambulerande banktjänsteman?
En eller ett fåtal personer kunde åka runt i kommunerna för att hjälpa människor som inte vill eller kan sköta bankärenden via nätet med sina räkningar och dylikt. En sådan tjänst skulle förstås inte inkludera kontanthantering, vilket hade blivit en för stor säkerhetsrisk för personalen.
Förslagsvis kunde samlingspunkter ute i kommunerna upprättas, kanske på kommunkansliet, vilket skulle förkorta restiden för de kunder som inte använder nätbanken. Det skulle skapa goodwill hos de kunder som nu känner sig svikna och inte bli lika resurskrävande som de lokala bankkontoren. Det skulle också bidra till att upprätthålla den personliga kontakten mellan bankpersonal och kunderna.
En sådan funktion skulle bankerna bara behöva tillhandahålla under en övergångsperiod. I dag är det digitala en naturlig del av vardagen, det har majoriteten vant sig vid och det är också en av orsakerna till att bankerna stänger lokalkontor. Färre människor har helt enkelt behov av att gå in till banken för att få det dagliga livet att fungera.
Men för de som blir i kläm mellan det fysiska och digitala skulle tjänsten som ambulerande banktjänsteman bli en brygga.
Den ersätter inte alla funktioner som ett riktigt bankkontor klarar av, men det skulle i alla fall kunna bli ett plåster på såren och en stor hjälp i vardagen.
