Kameror stoppar inte brott – de skapar falsk trygghet
Ropen på övervakningskameror dånar på nytt över Mariehamn. Men kamerorna skulle inte lösa några problem, snarare skapa falska förhoppningar.
I onsdagens Nya Åland efterlyste polismästare Teijo Ristola övervakningskameror i Mariehamns centrum, och fick medhåll från både politiska ledningen i stan och handlare. Frågan är inte ny, men lika aktuell för debatt som då den först kom i allmänhetens ljus.
Grunderna för debatten är redan känd. Förespråkarna vill ha kameror för att förhindra brott, lättare kunna lösa brott och i avskräckande syfte. Motståndarna är oroliga för att den personliga integriteten bland invånarna urholkas med varje lins som registrerar dem.
Allt som oftast slutar den här debatten i känslor. Det handlar om trygghet å ena sidan, och om känslan att storebror ser allt vi gör å andra sidan. Sällan grundas debatten på det faktaunderlag som trots allt finns.
Världens övervakninskameratätaste stad är London. Där går det 14 invånare per kamera, i Stockholm är samma siffra 100 per kamera. Enligt rapporter som redovisats i London Evening Standard och på BBC ger den massiva övervakningen mycket liten effekt. När man jämfört stadsdelar med många kameror med de med betydligt färre ligger de som bäst något över medeltalen, i flera under. Statistiken från London visar också på tveksamma resultat när det gäller kamerornas inverkan på att lösa brott.
Inte heller svenska Brottsförebyggande rådets rapport om övervakningskamerors påverkan på brottsbenägenheten ger någon uppsida för kamerorna. Brå konstaterar att kameraövervakning i stadskärnor inte ger någon effekt i fråga om minskning av antalet begångna brott. Däremot fungerar kameraövervakning väl på begränsade platser där brottet oftast är planerat, som parkeringsplatser.
När det gäller våldsbrott begås dess ofta i berusat tillstånd, och flera undersökningar visar att övervakningskameror inte har någon inverkan när det gäller detta brott. Skånepolisens Jan Landström, som arbetar med statistik har uttalat sig i Dagens Nyheter.
– Våldsbrott har med alkohol och sinnesstämning att göra. När folk blir förbannade tittar de sig inte om efter en kamera innan de slår någon på käften, säger han.
Så, om berusade och/eller förbannade människor inte bryr sig om kamerorna och slår någon på truten i alla fall, och bilderna från brotten inte visar sig vara något storartat hjälpmedel för brottsbekämparna, måste frågan ställas: är det värt det?
Handlar kanske ivern över att få sätta upp kameror i gathörnen om något annat? Om att skapa en trygghetskänsla? Om så är det illa, eftersom statistiken tydligt visar att denna i så fall skulle vara falsk. Brott begås oavsett kamera på väggen eller ej.
Kan det i stället handla om pengar? Patrullerande poliser har betydligt mer avskräckande effekt på ”buset” än en anonym kamera. Men de kostar mycket mer.
I tider då ekonomin är ansträngd söker vi ofta efter den billiga, snabba lösningen. Även om den inte fungerar. Och även om den är till priset av att vi ger upp lite till av vår frihet.
För att citera Benjamin Franklin: Den som är beredd att ge bort avgörande friheter för att vinna ökad säkerhet, är varken värd frihet eller säkerhet.
