DELA
© Nya Åland

Kameror är ett hot mot den personliga friheten

Hur viktigt är det med personlig integritet? Har vi rätt till ett privatliv, eller går samhällets bästa före vår rätt till att freda vår privata sfär?
Sedan Nya Åland kartlade situationen med övervakningskameror på Åland, och kraven väckts för fler kameror, har debattens vågor gått höga i kommentarsfältet. I vår pejling svarade nästan 75 procent att det var bra med kameraövervakning.
Som vanligt är argumentet att chansen till att avskräcka från att begå brott är ett tyngre vägande skäl än att vi försvarar den personliga integriteten för samma samhälles medborgare.

Vår rätt till ett personligt rum i det allmänna rummet har begränsats oerhört mycket det senaste decenniet, och är fortsatt under attack. Ofta utan att vi ens själva vet om det.
I höstas gick det svallvågor i debatten efter avslöjandet att sociala medier-sajten Facebook samlar in mängder med data om sina användare och deras vanor. Dessa sparas på servrar för att användas i reklamsammanhang när Facebook tycker att det är lämpligt (det vill säga när någon betalar tillräckligt bra för att veta vad du och jag tycker, tänker och gör på Facebook).
Den kanske största inskränkningen i den personliga friheten med hänvisning till samhällets bästa (oftast i makthavares ögon detsamma som samhällets säkerhet) kom efter attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001. Redan i oktober samma år hastade president George W Bush igenom Patriot Act, där de medborgerliga rättigheterna starkt begränsades i terrorbekämpningens namn och utan större analys om hur de påverkar ”vanligt folk”.

Vart vill jag komma med detta, och vad har det för bäring på Åland? Jo, diskussionen om den personliga integriteten måste vara betydligt mer djuplodande och rejäl innan ett beslut om kameraövervakning av allmänna områden tas. Är verkligen förtjänsten av att ha kamerorna så stora att det väger över den inskränkning av din och min frihet de faktiskt utgör?
– Men, invänder förespråkaren, har du rent mjöl i påsen behöver du inte oroa dig.
Nog är det så att om jag bara strosar Torggatan fram finns inget direkt problem med kamerorna. Men de är ändå en kontrollfunktion för samhället, där det ges både rätten och tillfället att kontrollera vad jag gör, utan att först ens misstänka att jag begått ett brott.
Dessutom: om argumentet med brottsbekämpningen har bäring, borde det sitta kameror i varje hem. Det är där, i hemmet lugna vrå, som de flesta av de värsta våldsbrotten begås.

I nästa led finns än större faror. Att göra en mindre inskränkning i den personliga sfären i ett första steg, leder allt som oftast till större längre fram. Även om det lovas att så aldrig ska bli fallet.
I Sverige väcktes just sådana farhågor när fartkamerorna sattes upp längst vägarna. Men allt skulle raderas, bara de fortkörande bovarna ska åka fast. Ändå har Trafikverket redan bara några få år senare väckt frågan om att få fotografera alla bilar som kör förbi, inte bara de som kör för fort.

Att urholka motståndet mot ökad samhällskontroll steg för steg är ett smart, om än inte schysst, grepp för att öka bevakningen.
Att sätta upp kameror i Mariehamn behöver inte vara det första steget mot kontrollsamhället, men kan vara det. Och det är illa nog.
Många pratar om frihet. Det verkar som färre är beredd att kämpa för den.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax