Julevangelium i en stressad tid
”Julen är ett litet barn stilla stora stannar” diktade Gunvor Javén. För många innebär julfirandet mera hets och stress än frid och gemenskap.
Det är dags att dra ner på förväntningarna och kraven.
Det här är ingen vanlig ledartext, men man får göra undantag i juletid, det är sen gammalt. Det här är ett julevangelium för alla sönderstressade människor. Det finns ett stort kommunikationstekniskt problem med den här texten. Dem som den riktar sig till kommer inte att hinna läsa den innan det är för sent och du som läser den hör inte primärt till målgruppen.
Sluta inte läsa för det. Ibland hittar texter fram till sina läsare på vidunderliga vägar.
Det finns julhetsare, julhatare och julälskare. Sällan är julen helt likgiltig för människor. Det finns mycket stora förväntningar på julfirandet. Ingen högtid är så starkt symboliskt laddad i vår kultur oberoende av religiös övertygelse eller avsaknad av en sådan. Traditionstyngden ligger tung på många trötta axlar. Det blir ingen jul utan hemstoppad korv eller tindrande barnaögon eller rena gardiner eller städade garderober. Alla har sina egna fixeringar.
Dagens fröjdefulla sekulära julevangelium förkunnar: Det blir jul ändå! Många människor idag är väldigt stressade och lider av konstant dåligt samvete. Stressade människor med dåligt samvete blir argsinta. De smäller i dörrar och ryter åt barn.
En klok och livserfaren Kökarkvinna gav ett av de bästa råden jag hört på år och dar och jag förmedlar det vidare så ofta jag kan i juletid: ”Tänker du fira jul i garderoben i år? Om inte kanske det inte är så nödvändigt att städa där!”
Det finns en gammal fin judisk tradition att under pesasch, den judiska påsken, duka för en extra person vid festbordet. Den platsen är vigd för främlingen, den resande eller ensamma. Ingen skall behöva fira pesasch ensam. Den traditionen borde införas i vårt julfirande.
Det finns många som firar jul ensamma. För alla nyblivna änkor/änklingar är den första ensamma julen särskilt jobbig, likadant för de nyskilda eller någon som inte får hem barn och barnbarn till jul. Det finns förstås också de som verkligen uppskattar att slippa fira jul i en storfamilj, dem skall man naturligtvis också respektera.
Julen hänger inte på att man störtar omkring som en skållad mandel.Vi har indoktrinerats att julstämning blir det då verkligen inte om inte husmor är helt spytrött och utmattad på julaftonseftermiddagen. Kanske man kan förklara det som någon sorts masochism, att den stora tillfredsställelsen uppnås först efter att man nästan pinat ihjäl sig.
Åt dig kära sönderstressade människa, vare sig du är julmaniker eller julmasochist, vill jag bara säga: Det blir en fin jul fastän man hänger upp julgardinerna utan att tvätta fönstren först, till och med utan julgardiner.
Det kan bli en underbar jul med köpta köttbullar, sill, knäck och morotslåda. Storstäda kan man göra i februari när vårsolen börjar avslöja oss.
Våra jultraditioner är skapade under en tid då ett kollektiv av hemarbetande kvinnor två månader i förväg började arbeta för julfirandet. Ingen heltidsarbetande människa kan fixa det på några dagar.
Välj en eller ett par saker som är viktiga. Är det att hugga granen själv? Morotslådan? Julkorten? Satsa då på det och njut till fullo.
Julstädning kan vara att vädra och hänga fuktiga handdukar med tallsåpa på elementen och släcka taklamporna.
Är du en lidande anhörig till en julmanisk människa? Klipp då ut denna text ur papperstidningen, limma upp den på en bit kartong och överlämna den i slutet av november nästa år i preventivt syfte.
Julen är en underbar högtid. Vi behöver ljuset, värmen, gemenskapen när året är som mörkast. Också om julens andliga innehåll känns främmande för en del så kanske vi kan omfatta tanken att julen är ett litet, nyfött barn i händerna på oss. Heligt och värnlöst på samma gång.
Var och en är fri att ta emot julens barn som man vill, men ingen gör väl det längst in i garderoben eller uppe på köksskåpen?
