Jobba med information till dem som vill lyssna
Inget hat mot ålänningar, men inte mycket kunskap heller.
Sannfinländska riksdagsledamoten Maria Tolppanen från Vasa gästade i helgen Åland. Hon representerar Sannfinländarna i den parlamentariska kommittén för reform av självstyrelselagen, och var den enda som under kommunval-kampanjen togs sig tid att anta Elisabeth Nauclérs inbjudan att besöka Åland under skördemarknaden.
Glädjande nog tyckte hon, förstås, att Åland och ålänningarna var trevliga och att skördefesten var ett fint arrangemang.
Hon gav inga besked och hade inga åsikter om ramlag, beskattningsbehörighet eller utvecklad självstyrelse, utan var här för att bilda sig en uppfattning. Vackert så. Det får man hoppas att flera gör.
I intervjun i Nya Åland sade hon dock en sak som är både belysande och intressant.
”Många i Finland känner inte till Åland och de undrar varför ni har bättre barnbidrag och varför pratar ni inte finska. Det är inte bara sannfinländarna som tänker så, utan alla människor.”
Så säger en riksdagsledamot från Vasa, en tvåspråkig stad i Österbotten. En hisnande avgrund öppnar sig.
Är det faktiskt så att ”alla människor” undrar varför ålänningarna har högre barnbidrag?
Vid närmare eftertanke inser man förstås, att vad gäller Åland är okunskapen både i det finska Finland och i svenskbygderna mycket större än så. Många vet knappt att Åland existerar, lika lite som man på Åland har koll på små städer och kommuner i norra och östra Finland.
Den känsla av avund och misstänksamhet som Maria Tolppanen ger uttryck för är något man odlar om man vet bara lite och gärna vill bygga sig en fiende. Inför kommunalvalet, som ser ut att föra Sannfinländarna mot en ny valframgång, är man kanske något mer återhållsam än tidigare med attackerna mot just svenskspråkiga, men buskablyg är man inte.
Svenskan är inte en tillgång för landet som helhet, utan ett privilegium som de som är sådana väl får hålla på med, eftersom Finland är ett civiliserat land. Inte som Sovjetunionen, som Maria Tolppanen uttrycker det.
Sannfinländarnas fiende nummer ett och två, långt före allt annat, är EU och invandringen. Nånstans efter det kommer den misstro man odlar mot de svenskspråkiga i landet, uttryckt med varierande grader av emfas. Sannfinländarnas kandidatlistor spänner från direkt rasistiska och homofoba politiker till sådana som kommit in i partiet på EU-kritiken eller det sociala budskapet, och som kanske rentav själva chockas av de uttalande som partikamrater kan komma med.
Inte är det på något sätt självklart att mer kunskap om faktiska sakförhållanden är till någon nytta för dem som redan bestämt sig för att svart alltid är svart och vitt alltid är bländvitt.
Det är för dem bland sannfinländarna, och för all del hos alla partier, som okunskap snarare än hat är problemet, som information och studiebesök kan fungera. Och naturligtvis dem som Åland aktivt måste satsa på, i organiserad form.
Ska man ta steget vidare ska man skippa kunskapsförmedlingen och gå på känslan. Varje gång Åland syns i ett positivt sammanhang, varje gång en artikel skrivs eller Åland skymtar i ett tv-program så är det till vår fördel. Inte bara som marknadsföring av produkter eller Åland som turistmål, utan rent politiskt.
När får vi se en konsekvent och sammanhållen strategi för hur Ålandsbilden ska förmedlas ut i Finland, Sverige och världen?
