DELA
© Nya Åland

Integration inte bara myndigheters ansvar

Att integrera sig på Åland är inte lätt, och förslagen i Knutpunkt Åland handlar mest om vad myndigheterna ska göra åt det.
Så här funkar det på Åland (och förmodligen i resten av världen i en högre potens): När du ska söka jobb eller hjälpa din son eller dotter till ett sommarjobb pratar du:
a. med dina jobbkontakter
b. med dina släktingar
c. med dina vänner

Någonstans på vägen hittar du en tråd att nysta i. Du rekommenderar pojken eller flickan till kompisen som behöver en inhoppare. Ditt företag behöver någon som står i kassan, och så frågar du din systerdotter.
När du sökt jobb finns det flera referenspunkter, människor som känner dig och kan säga om du är en bra eller dålig karl eller kvinna.
Det är inga konstigheter. Man kan inte ens säga att det handlar om korruption eller nepotism, det är bara så världen fungerar. Det man känner till och har en relation till ligger närmare till hands än det okända.

När du kommer till Åland som invandrare eller flykting har du ingenting. Du är ingen, eftersom vi i vårt lilla samhälle i så hög grad existerar i relation till varann. Från denna nollpunkt ska du övertyga folk om att du trots dina taffliga språkkunskaper som tvingar dig att uttrycka dig barnsligt och förenklat, trots att du ser annorlunda ut och har din examen från ett universitet vars namn ingen kan uttala faktiskt kan klara av jobbet som städare eller hantlangare på ett bygge.

Nästa steg, att faktiskt få ett jobb och relationer som gör att du existerar i samhället som en kugge i vårt gemensamma maskineri, är ännu svårare.
Integrationsrapporten Knutpunkt Åland beställdes av Mångkulturella föreningen, och var tänkt som en förprojektering för ett eventuellt EU-finansierat socialfondsprojekt. På tisdagen presenterades rapporten av utredaren Suzan Eriksson, som lyfter fram en rad åtgärder som myndigheterna behöver vidta genom lagstiftning, undervisning, validering av utbildning och annat sådant som strukturellt jämnar vägen för integration.
Det är naturligtvis bra, men det som saknas är det som beställdes, det vill säga vad tredje sektorn, det åländska civilsamhället kan göra.

Ålänningarna är i regel inte öppet rasistiska. De är avvaktande eller milt intresserade av de inflyttade, bara det inte krävs att de ska anstränga sig överhövan på något pinsamt sätt.
Stöter man på en inflyttad person i ett sammanhang där man gör något tillsammans, i en förening, på en kurs eller ett evenemang där man otvunget kan umgås eller arbeta tillsammans, då etableras en kontakt, och den inflyttade blir en människa, en bekant..

I det långa loppet är det en hjälp, men fungerar i dag sporadiskt.
En konkret åtgärd som föreningar och organisationer inom tredje sektorn kunde genomföra är en årlig katalog över åländska föreningar, deras verksamhetsområden och hur man går med i verksamheten, gärna översatt till åtminstone engelska.
Kanske kunde man på hösten varje år ha en gemensam anmälnings- och presentationsdag, eller föreslå för ett eller annat eller alla medier att ha ett särskilt tema på föreningslivet på Åland.
Kanske kunde särskilt idrottsföreningar, som för många erbjuder en naturlig och bekant fritidssysselsättning, bli bättre på att berätta att man kör igång nya säsonger och välkomnar nya utövare. I dag är det ibland svårt för infödda ålänningar med barn i rullorna att hålla koll på när säsongens träningar börjar.

Integration, det handlar om att växa in i ett samhälle med sin integritet i behåll. Vem bättre att stöda än tredje sektorn, om bara inte alla rekommendationer handlade om vad myndigheterna ska göra.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax