DELA
© Nya Åland
Foto: Hteink Min/Wikimedia Commons

Inte lika inför lagen

I torsdags debatterades återigen den könsneutrala äktenskapslagen i Finlands riksdag. Ett medborgarinitiativ för att stoppa det gamla medborgarinitiativet.
Lagen är tänkt att träda i kraft i mars nästa år och grundar sig i ett medborgarinitiativ från 2014. Den nya debatten är till följd av ett nytt medborgarinitiativ som har lämnats in till riksdagen, startat av föreningen Äkta äktenskap som motsätter sig rätten för samkönade par att gifta sig.

Målet är att det nya initiativet ska gå igenom innan den könsneutrala äktenskapslagen hinner träda i kraft, vilket enligt riksdagens lagstiftningsdirektör Tuula Kulovesi är helt möjligt.

Det här är alltså en debatt som i praktiken kan fortsätta i all evighet. Ett medborgarinitiativ för att stoppa ett tidigare medborgarinitiativ, som i sin tur kontras med ett nytt medborgarinitiativ. Och så vidare. Det var knappast det som var tanken när möjligheten att som medborgare kunna påverka beslutsfattningen infördes.

Och sanningen är ju att så länge lagen inte hinner träda i kraft så vinner motståndarna.

Ett av argumenten som togs upp emot det könsneutrala äktenskapet av bland annat sannfinländaren Mika Niikko var att barn har rätt till en mamma och en pappa. Något annat skulle kunna bidra till diffusa könsbegrepp i daghem och skolor.

Fel. Barn har rätt till kärlek och att ha trygga vuxna omkring sig. De trygga vuxna i ett barns liv kan se ut på en mängd olika sätt, av en mängd olika orsaker. Ibland går föräldrar bort alldeles för tidigt. Ibland mår barn bättre hos andra vuxna än de biologiska föräldrarna. Me det i åtanke är det inget annat än ett hån att påstå att endast en man och en kvinna tillsammans kan vara en fullgod familj.

Ironiskt är då att inte bara en av dem som stod bakom det argumentet med hänvisning till barnens rättigheter samtidigt motsätter sig familjeåterföreningar när det kommer till flyktingar. Det är alltså inte bara skillnad på vuxnas rättigheter, utan även barn ska vara olika inför lagen.

Vidare försvarades kärnfamiljen med hänvisning till jämställdhet: en familj är endast jämställd om de vuxna är en man och en kvinna. Fortsätter man på den logiken skulle alltså familjen bli ojämställd om den skulle innefatta fler barn av ett kön än ett annat. Och följaktligen skulle två gifta män med två döttrar vara en jämställd familj, men så långt var det kanske inte meningen att det hela skulle dras.

Men frågan är, när har diskriminering någonsin gått att legitimera med hänvisning till jämställdhet? Och när har Sannfinländarna någonsin annars tagit jämställdheten i försvar?

Vad som känns som en viktig punkt att lyfta upp, och som verkar ha gått de flesta motståndarna till den könsneutrala äktenskapet förbi, är att den nya lagen inte på något vis inskränker rättigheterna för män och kvinnor att gifta sig. Bara för att rättigheterna utvidgas för en målgrupp betyder det inte att de dras in för någon annan.

Att ge samkönade par rätten att gifta sig är inte att ge dem ett privilegium utan att skapa jämlikhet och rättvisa, en lag som är lika för alla. Privilegium har det däremot varit att endast de som vill gifta sig med någon av det motsatta könet har fått göra det, och därmed varit förbehållna vissa juridiska rättigheter som inte gäller alla.

Ett könsneutralt äktenskap betyder att vi alla blir lika inför lagen och det är väl ändå något av en grundidé för ett modernt samhälle?