DELA
© Nya Åland

Ibland måste man låta andra ha fel i fred

En konstig reaktion på en kritisk insändare, men också ett symptom på något allvarligare. Tidningen Åland publicerade i lördags chefredaktörens mailväxling med en misshaglig insändarskribent.
Men Niklas, hur tänkte du?
Det var min första reaktion när jag såg lördagens tidningen Åland. Vid närmare eftertanke är det min andra och tredje också. Hur tänker en chefredaktör som publicerar en privat mailkorrespondens i stället för den insändare som är kritisk mot tidningen och chefredaktören?
Niklas Lampi riktar sin ilska även mot Nya Åland, som tog in densamma insändaren. Det gjorde vi, vilket Lampi vet eftersom även vi korresponderat per mail (det är väl bara att vänta på att även den publiceras) efter att tidningen Åland låtit bli att publicera i en vecka.
Vi på Nyan gjorde som vi brukar när en insändare är direkt riktad till den andra tidningen. Vi hänvisade till deras sidor och lovade publicering om den inte kommer in där. Det har den inte. I stället kom alltså en märklig och delvis obehaglig mailväxling som aldrig var avsedd för offentligheten.
Lampi hävdar att det inte finns någon adress som den angivna i Uddevalla (vilket inte stämmer). Han kräver att få skribentens telefonnummer för att publicera insändaren. Vore jag kritisk insändarskribent skulle jag vid det här laget börja dra öronen åt mig och börja fundera på varför just mina personuppgifter är så viktiga.

Det givna försvaret är att en chefredaktör ska veta vem det är som skriver insändare i tidningen, även om ingen annan får veta det. Där är jag med. Det enda avsteget jag kan tänka mig är när kritiken riktas mot den egna tidningen eller personen. Då, om aldrig förr, ska man vara generös. Finns det en person som vill uttrycka sig kritiskt om tidningen, hur uppåt väggarna det än är, då publicerar man. Genast.

I den aktuella insändaren tyckte jag att skribenten fått det mesta om bakfoten. Det kunde Lampi stilla har förklarat i ett svar efter texten, men naturligtvis skulle han ha tagit in den.
Detta är frågor som kan tyckas vara bara av internt journalistiskt intresse, med lite kollegial skadeglädje som grädde på moset. Och ok, lite så kanske det är.
Den allvarliga biten är publiceringen av mailväxlingen.

Tidningen Åland har vid ett flertal tillfällen publicerat diskussioner på nätet, diskussioner som inte var avsedda för papperspublicering, som om vore de insändare skrivna till tidningen.
Nu tar Niklas Lampi steget längre, och tycks mena att allt som skrivs till honom som chefredaktör får publiceras. Det är en både allvarlig och obehaglig utveckling. För Nya Ålands del kan jag inte kraftigt nog understryka att så jobbar inte vi.
Lampis agerande reser också frågor kring den så kallade Husell-affären. Vilka kritiska synpunkter får man ha om tidningen Åland? Hur får man uttrycka dem? Vem får göra det? På vilket sätt får man på käften om man gör det?
I Folke Husells fall blev det en (befogad) avsättning från ordförandeposten och en (orimlig) nedgörning på fem sidor i tidningen. En misshaglig insändarskribent får sin brevväxling publicerad.

För säkerhets skull och inte utan stolthet vill jag härmed slå fast följande: Nya Åland publicerar aldrig texter som en skribent inte avsett för publicering. Vi har som princip att alltid publicera insändare som riktar kritiken mot oss själva, omedelbart. Det fria ordet svider, men det ska det göra.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax