DELA
© Nya Åland
Foto: Privat

Hur blir man världsmästare i boxning?

Det korta svaret: man vinner mot den som är världsmästare.

Men att ta sig dit är betydligt mer komplicerat.
Robert Helenius flytt till Åland har väckt mångas boxningsintresse. I september samlades många ålänningar i Baltichallen för att se hans första match på hemmaplan. Efter 37 sekunder gick Konstantin Airich i golvet och matchen var slut. I lördags var det dags att möta argentinaren Gonzalo Omar Basile. Då tog det 48 sekunder innan domaren valde att avbryta matchen och Helenius kunde inkassera sin 24:e vinst.

Många som nyligen har börjat intressera sig för boxning ställer sig nu frågan varför matcherna inte är jämnare, varför två personer som uppenbart inte är på samma nivå ställs mot varandra i en match. Boxningen är helt enkelt uppbyggd så.

Helenius har ett uttalat mål: att bli världsmästare i boxning, men vägen dit är en snårig resa.

Det finns nämligen inte en världsmästare i boxning, inte heller två.

När Muhammed Ali slog Sonny Liston 1964 tog han titlarna i WBA (World Boxing Association) och WBC (World Boxing Council). Då var WBC bara ett år gammalt efter att ha grundats 1963.

I dag finns det fyra stora boxningsorganisationer med egna världsmästartitlar. Utöver WBA och WBC finns också WBO (World Boxning Organization) och IBF (International Boxing Federation).

Fyra personer kan alltså vara världsmästare i boxning samtidigt. Just nu är Anthony Joshua världsmästare enligt IBF, Deontay Wilder världsmästare enligt WBC, Joseph Parker världsmästare enligt WBO och WBA erkänner ingen världsmästare för tillfället. Det finns heller ingen tydlig inbördes ranking mellan de olika organisationerna och de kommer inte överens. Det är till och med så i många fall att de olika organisationerna ogärna placerar de andras världsmästare på sina egna topplistor.

Orsaken till denna djungel stavas pengar. Alla fyra får en bit av intäkterna, ingen vill ge upp sin del. Och där pengar finns att tjäna finns det andra maktfaktorer än de som utgår från det rent idrottsliga.

Där är boxningen inte allena i idrottsvärlden. De senaste årens domarskandaler inom fotbollen, den misstänka systematiska dopningen inom rysk idrott och den genomkorrupta fotbollsorganisationen Fifa är exempel på att särintressen med huvudsyftet att tjäna pengar dominerar den idrottsliga sfären.

Ett annat exempel på boxningens röriga struktur är betydelsen av en obefläckad vinstrad.

Även på en organisations interna rankinglista är det ovanligt att personen på plats nummer två möter den regerande mästaren i en titelmatch.

Flera boxare ingår i den så kallade utmanarpoolen och av flera olika anledningar. En boxare kan klättra på rankinglistorna med en gedigen vinstrad utan att egentligen möta så tufft motstånd. Det gör att även en högt rankad boxare kan förbises när en titelutmanare ska väljas. Den regerande mästaren vill förstås också försvara sin titel och väljer därför motståndare som stil- och formmässigt passar just hen.

För att klättra snabbt och högt gäller det att rada upp vinster, och lyckas mot kvalificerat motstånd då och då. Det är en chansning att ta sig an någon lika bra eftersom en förlust kan vara så ödesdiger. Därför finns det inbyggt i boxningens struktur att vinna, och motståndet matchas därefter. När ovana åskådare undrar varför matcherna avgörs så snabbt och så lätt så är det snarare ett symptom av boxningens struktur vilket kräver taktiska drag. Boxning blir som schack både utanför och innanför ringen. Efter ett tag glömmer boxningspubliken bort att matchen var ojämn. Vinsten i statistiken är det som består.

Boxningens struktur skapar en inflation i titlarnas betydelse och hotar sportens underhållningsvärde.

En organisation och en världsmästare i de olika viktklasserna skulle göra boxningen mer attraktiv, lättare att överblicka och roligare att följa.

Det lär inte hända. Och vi kommer fortfarande kunna diskutera vem som är världsmästare i boxning.

Vi lär inte kunna ge ett entydigt svar.