DELA
© Nya Åland

Handla klokt är inte alltid att köpa billigt

Upphandling är lite jäkla svårt, både lokalt och i liten skala när det handlar om kött och potatis och grönsaker till en skola, och när det handlar om stora projekt som en ny hamnterminal eller ett it-system.
I flera kommuner i landskapet pågår just nu diskussioner om att centralisera upphandlingar av livsmedel till de kommunala köken.
När det gäller att upphandla livsmedel är förstås volym ett sätt att få ner priset, både lokalt och i större sammanhang. Inget snack om annat. Längre kontrakt är ett annat. Ofta kan det också spara tid och resurser att en person snarare än fem eller tio sköter om förhandlingar med leverantörer. Det tar trots allt inte mer tid att förhandla om 100 eller 500 kilo kött. Det som tar tid, om man centraliserar, är att se till att logistiken fungerar och att kommunikationen mellan olika leverantörer och mottagare fungerar.

Trots det är det inte per automatik sämre med centrala upphandlingar även om man tar i beaktande de så kallade mjuka värdena.. Man mister en del av den lokala kontrollen och flexibiliteten, men man kanske kan sätta tid på annat som också är viktigt, och möjligen få ner vissa av kostnaderna genom att vara en del av en större kundhelhet. Självklart måste man i dessa ekonomiskt tuffa tider i kommunerna, kanske också i ännu större sammanhang, titta på vad det skulle innebära med centraliserade upphandlingar.

Ett stort men är dock vad man upphandlar centralt, och om ett sådant projekt leder till att man i jakten på kostnader överger det lokala och närproducerade för billigare bulkvaror längre bort ifrån. Det är ett helt annat beslut, och ett där man mycket noga bör överväga konsekvenserna av kostnadsjakten.
Om kommunerna, landskapet och andra offentliga inrättningar som kunder väljer att överge det lokalt producerade, varför skulle nån annan köpa det då? Vad får det för konsekvenser för lokala producenter och skattebetalare. Vad får det för ekonomiska konsekvenser för kommunen, för att inte tala om vad det betyder för miljön, för kvaliteten på maten, för landskapets utvecklingsplaner för livsmedelsklustret.

Det betyder att man dels ska utreda vilka rationaliseringsvinster och besparingar man kan se med central upphandling, dels hur man ska formulera upphandlingsdirektiven så att man fortfarande kan välja det som ur samhällsekonomisk helhetssyn är bäst, inte det som f säger i för sekunden är billigast.
Precis som Svenska lantbruksproducenternas centralförbund (SLC) skriver i sin upphandlingsbroschyr är det ingalunda så att det är omöjligt att formulera direktiven så att man gynnar det lokala och närproducerade. Vad som behövs är tillräcklig kunskap och tillräcklig vilja.

Det förstnämnda ska tjänstemännen stå för. Och det senare, ja, det är faktiskt politikernas uppdrag. Vill man slå undan benen på det lokala mejeriet på andra sidan vägen så kan man naturligtvis handla den billigaste mjölken på marknaden, och strunta i varifrån den kommer och hur den är producerad och hur mycket energi som gått åt för transporterna.
Man kan göra det, men det är inte klok politik.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax