DELA
© Nya Åland

Hälsning från 6000 år sedan ger svar på viktigaste frågan

Det finns viktiga saker och det finns mindre viktiga. Är vi alltid medvetna om de prioriteringar vi gör?
Det händer att texter och framför allt bilder plötsligt bryter igenom alla mediaflöden och faktiskt talar till en och berättar om något universellt och bestående.
En sådan bild är fotografiet från en utgrävning i Mantova i Italien, där man hittat skelettet av två människor begravda för 6000 år sedan. De ligger och håller om varandra, ansikte mot ansikte. Arkeologerna har ännu inte fastställt vilket kön de är, men tror att de två var relativt unga när de dog.
Den samlade världspressen i form av tidningars hemsidor har redan döpt paret till Romeo och Julia, och det är ju gulligt. Det kan lika väl vara ett syskonpar, en mor och en dotter eller två döda som inte alls kände varann.
Det får vi väl aldrig veta.
Det budskap som går genom årtusendena är ändå solklart. Då, när dessa två människor dog, fanns det någon som lade dem i en grav en öm omfamning, den snällaste och raraste positionen som finns. Den som begravde dem ville att de skulle ha sällskap och tröst av varann.

Det universella med människan, bortom tid och rum, är att vi behöver varann. Det är så kolossalt banalt att det är löjligt att säga det, precis som med alla stora sanningar.
I dessa tider av avstånd som krymper, elektronik och teknik som gör fysisk kontakt obehövlig, och individualisering in i minsta detalj blir den där gemenskapen på den lägsta nivån mera sällsynt.
Det som var människodjurets verklighet i tusentals år, flocken och familjen, har ersatts med olika former av värdegemenskaper, arbetsgemenskaper, fritidsgemenskaper, och det är ju inget fel i det. Bilden av den eviga omfamningen i Mantova är ändå en påminnelse och en fråga. När vi blir lagda i graven eller kremerade i ugnen, är det med tennisklubban vi vill ligga? Eller med styrelseprotokollet? Eller med motionscykeln? Eller, bevare oss väl, med dammsugaren?

Det finns daghem och även skolor som har massage med barnen, som ett sätt att låta dem komma ner i varv och få fysisk kontakt med varann. Det sägs att det gör barnen lugnare och mer empatiska gentemot varann.
Det finns samhällen där den fysiska kontakten mellan barn och mamma är konstant under det första levnadsåret, och det finns föräldrar i vårt samhälle som oroar sig över att barnet inte vill sova i sin egen säng vid några veckors ålder.
Det finns samhällen där män som är vänner går och håller varann i handen, och det finns familjer hos oss där man skakar hand med varann på julafton.

I vårt översexualiserade samhälle drar vi ofta likhetstecken mellan fysisk närhet och sex. Det är ett kolossalt misstag. Sex är ibland och med vissa, närhet är med alla och alltid, åtminstone som en möjlighet.
Risken är uppenbart överhängande att denna text inte känns som en ledare i en nyhetstidning, utan som en kvasifilosofisk existentiell fundering.
Det må så vara, det beror i så fall på bristande tankekraft hos skribenten. Detta är viktigt, långt viktigare än de petitesser i politiken vi så ofta bedömer som tunga frågor.
För 6000 år sedan i Mantova var det någon som lade två människor i en grav som visste svaret på min fråga: Vad är det viktigaste?

NINA FELLMAN