DELA
© Nya Åland

Gott och ont i politiken inte relevant distinktion

Vad är god politik?
Ni skruvar på er.
God och god, det kan väl finnas bra och mindre bra kompromisser, och man har vissa utgångspunkter och det finns omständigheter…
Om vi tänker god i motsatsen till ond? Inte framgångsrik eller väl underbyggd eller konstruktiv, utan just god.

På den frågan svarar de flesta politiker och partier; ja. Vi för en god politik. Vår ideologi är god. Vi vill folk väl. Vi vill att människor ska vara lyckliga och att samhället ska fungera. Vi är ansvarsfulla och vi är omtänksamma.
I vulgärdebatten framställs ofta politiker som dumma, okunniga och besjälade av blott en sak; makt och egennytta. I verkligheten är en politisk karriär, åtminstone på den nivå vi på Åland rör oss, arbetsdryg och underbetald i förhållande till ansvaret. Det är ett otacksamt och ofta tråkigt arbete. Inte sällan känner sig alla missförstådda, både av sina meningsmotståndare och av väljarna.

I våra nordiska samhällen har det skett en klar förskjutning av vad det goda samhället ska göra och är. Kanske illustreras det bäst av ett citat ur Dagens Nyheter, där ungmoderaten Erik Bengtzboe i en debattartikel skriver så här:
”De gamla orden för att beskriva verkligheten går inte alla att använda i dagens samhälle – orden borgerlig och arbetare har spelat ut sin roll. I dag är kanske alla som jobbar arbetare och borgerligheten finns knappt kvar.”

Den borgerlighet Erik Bengtzboe känner sig främmande för är en konserverande överklass-identitet där Moderaterna främst skulle rikta sig mot och bry sig om en begränsad grupp välbeställda i samhället.
De nyaste Moderaterna skall vara ett parti för ännu fler, och markören klass irrelevant i förhållande till effektiviteten av den ekonomiska politik och samhällssyn partiet står för. Liberalism, individualism, samhällsansvar.

Man kan med fog säga att högern, det som tidigare utgjorde de borgerliga partierna, anammat delar av vänsterns samhällssyn och gjort den till sin. Därmed har den blivit en del av det allmänna goda, och på det sättet inte längre användbar i debatten om vem som står för godheten i politiken.
Vänstern har inte monopol på att vara välfärdsstatens förkämpe, och striden står snarare om vems ekonomiska politik som ger välfärdsstaten bäst utdelning än kring om den ska upprätthållas över huvud taget.
Det placerar vårt samhälle långt, långt åt vänster till exempel i relation till det amerikanska, där bara tanken på en samhällsfinansierad hälso- och sjukvård får kommunist-spöket att rassla hotfullt i garderoben.

Vi är alltså, över alla partilinjer, överens om att ett långtgående skattefinansierat samhällsansvar är gott. Var går då skiljelinjerna? Finns det samhällsklasser längre, och vem för deras talan som kanske befinner sig i en mindre fördelaktig samhällsgrupp men inte definierar det som en klasstillhörighet?
Vem talar för offren för dagens finanskris, när de etablerade partierna alla tycks överens om att det är statliga åtstramningar som är lösningen?

För att vinna väljare och övertyga måste dagens politiker omdefiniera sin unika fördel – det som är deras existensberättigande, deras berättelse framom andras. Inte bara samma gamla om hur viktigt det är med vård-skola-omsorg.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax