DELA
© Nya Åland

Finns inte debatten – eller döljs den i osakligheter?

Finns det verkligen ingen debatt om flyktingmottagande?
På insändarplats i dagens tidning skriver Stephan Toivonen om flyktingmottagande. Han menar att det finns många olika sorters kritiker, och att man inte kan kalla dem alla för rasister. Självklart har Toivonen rätt.

Han har också rätt i att debatten i frågan allt för ofta blir hätsk, spårar ur och innehåller mycket osakligheter.

Det är dessutom en debatt som är värd att föras på ett sansat, sakligt och initierat sätt. Det är bra att Mariehamns stadsfullmäktige enhälligt sade ja till att staden ska ta emot flyktingar de närmsta åren. Åland och Finland borde göra mer för alla de som drabbas av krig, svält och diktatur.

Men samtidigt finns det en rädsla i samhället för det nya, det okända. Den måste politikerna också ta på allvar. Annars lämnas fältet fritt för de som av helt andra anledningar än rädsla vill hålla folk isär.

Däremot tappar Toivonen bort sig på andra ställen i sin insändare. Dels presenterar han en sorts ”guilty by association”-pedagogik (skuld genom sammankoppling) när han vill skrämma inför tanken på att Åland skulle ge en fristad till ett antal syriska flyktingar. Genom att leverera statistik (utan vidare bakgrund) om våldtäkter utförda av irakier i Finland låter han läsaren förstå att det skulle bli en smärre våldtäktsepidemi på Åland om syrier kom hit. Däremot förklarar han inte varför det är en naturlag att syrier som flyr krig och till Finland inflyttade irakier bör behandlas på samma sätt.

Anledningen till att Toivonen inte förklarar detta är enkel: det vore rasism. För att resonemanget ska hålla måste grupperna kopplas ihop, genom religion eller folkslag. Och att göra det antagandet, och peka ut en grupp på det sättet som mer benägna att begå brott är rasistiskt. Därför låter Toivonen läsaren göra det antagandet.

Den här metoden, med halvsanningar, insinuationer och fördomar, dominerar tyvärr debatten kring flyktingmottagande. Det är ett enkelt och populistiskt sätt att debattera. Man spelar på rädslan för det okända, för förändring. Sällan håller dock faktaunderlaget för närmare granskning.

Stephan Toivonen avslutar sin insändare med det argument som blivit till ett mantra för bland andra Sverigedemokraterna i Sverige: man får inte debattera invandring och flyktingmottagande.

Ett påstående som är lika osant som löjeväckande. För alla som följt den offentliga debatten på Åland, i Finland, i Sverige eller snart sagt vilket annat land som helst i västvärlden framstår med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet. Överallt diskuteras flyktingmottagande, invandring och integration. I tidningar, i parlament och i sociala medier.

Däremot håller debattnivån allt för ofta, som sagt, allt för låg nivå. Även detta ger Toivonen ett exempel på när han avslutar sin insändare. Han skriver:

”Kan Åland få sin egen ABB, liksom Norge? Ja. Hur? Enklast genom att strypa debatten och göra alla unga invandringskritiker frustrerade. Tidningarna har ansvaret.”

Det är alltså tidningarna i Norge som bär ansvaret för att ha gjort Anders Behring Breivik till det senaste decenniets värsta terrorist i Europa? Anser Toivonen rent av att det var rättfärdigat för Breivik att döda 78 personer för att någon tidning har refuserat insändare?

Debatten kring flyktingmottagande måste föras, folks rädslor tas på allvar. Men det görs genom en renhårig debatt från alla sidor.