DELA
© Nya Åland

Ett val för ett öppnare Finland – men hur går det med svenskan?

Presidentvalet var en framgång för det öppna toleranta samhället. Men för Åland är resultatet osäkert.
Presidentvalet gav flera intressanta svar från folket. Först och främst: Finland inte är fullt så intolerant, xeno- och homofobiskt som omvärlden lockats att tro efter riksdagsvalet och Sannfinländarnas framgångar där. Att Pekka Haavisto, som öppet homosexuell, valdes till motståndare till storfavoriten Sauli Niinistö kan inte ses som annat än en rejäl knäpp på näsan till Timo Soini och hans gelikar.

En än större knäpp är det faktum att de två återstående kandidaterna båda ser fördelarna med EU, låt vara att synen på euron skiljer de båda åt. I en tid då nationalism och protektionism åter blivit legio i snart sagt varje land är det nöjsamt att det finska folket nu står inför valet att välja en av två Europavänner till president.
Det är i sanning så att eurosamarbetet, och den kris det är indraget i, är en av vår generations största utmaningar. Om den beryktade ”marknaden”, euro- och EU-länderna och övriga storspelare i världsekonomin (främst USA och Kina) inte finner en lösning på krisen och de stora underskotten kommer vi att kastas in i en mycket osäker framtid. En framtid bestående av stora problem inte bara för de som redan finns i den ekonomiska stormen, utan också för oss som finns i utkanten av den.
Ja, det kan mycket väl vara så att vi här uppe i Norden, Finland och Åland tvingas till att betala för de utsvävningar som Greklands och andra regeringar ägnat sig åt. Å andra sidan är den insatsen, hur orättvis den än må anses vara, överblickbar på ett helt annat sätt än alternativet. Om eurosamarbetet rasar, och en mängd europeiska banker med det, har våra folkvalda mycket liten eller ingen kontroll över skeendena.
Mot den bakgrunden är det tacknämligt att de två återstående kandidaterna har EU-samarbetet nära hjärtat.

För ålänningarna, och övriga svenskspråkiga i Finland, blev valet en missräkning. Visserligen har både Haavisto och Niinistö uttalat stöd för svenskan, men de allra flesta språkförsvararna höll Eva Biaudet och Paavo Lipponen som betydligt större förkämpar för svenskan i allmänhet och Åland i synnerhet.
Här på Åland samlade de tillsammans drygt 62 procent av rösterna, i riket samlade de inte ens 10. Förhoppningen är ändå att valresultatets inriktning mot tolerans och internationalism kommer att färga av sig även på språkfrågan inom landet.

För Timo Soini och Sannfinländarna blev som sagt valet en rejäl käftsmäll. Soini samlade 9,4 procent av rösterna mot 19,1 procent för hans parti i vårens riksdagsval. Som förklaring till resultatet för flera andra kandidaters uppgång eller fall jämfört med det parti de representerar har det starka inslaget av personval använts som argument till varför det gick som det gick.
I fallet Soini är det dock svårt att hitta sådana förklaringar. I våras hette det ju att Sannfinländarnas framgång till största del var Soinis förtjänst. Nu halverades alltså hans stöd. Det är svårt att inte dra slutsatsen att den exceptionella uppgången för Sannfinländarna i våras till största delen var ett protestval mot de mer etablerade partierna, men att många väljare nu ser protesten som avslutad och därmed återvänt till sina gamla partier. Därmed finns också förhoppningen att Sannfinländarnas framgångar också i riksdagsval framöver avtar.

Nu återstår att se om medborgarna väljer liberalt eller konservativt. Ingen ”tvåa” har hittills besegrat vinnaren i första omgången. Men Niinistös trend har den senaste tiden varit nedåtgående, medan Haavistos varit den motsatta.
En rysare kan vara att vänta om två veckor.

Jonas Bladh