Ett mognadsprov för regering och riksdag
Åland kan inte hamna utanför den Europeiska unionen, även om det kanske finns de som drömmer hemliga, våta drömmar om det. Det vore i så fall en katastrof både för självstyrelsen och för den åländska ekonomin.
Det är heller inte möjligt för Finland att inom sitt territorium, till vilket Åland hör, ha två konstitutioner. EUs nya grundfördrag ska ratificeras i Finland under det finländska ordförandeskapet, alltså under detta år. Om Åland säger nej har Finland en konstitutionell kris och en mycket pinsam situation i förhållande till sin mest omskrutna minoritetslösning – den åländska självstyrelsen.
Förståelsen i Finland för en åländsk parlamentsplats har hittills varit sval. Kanske hade man haft större förståelse om det funnits ett större antal platser att dela på, men som det nu är har man inte tyckt att dryga 26.000 ålänningar är värda en plats som i Finland kostar mycket mer.
Man har då inte beaktat att det åländska lagtinget är ett fullvärdigt parlament som frånhändat sig makt till EU på precis samma sätt som Finlands riksdag. Därmed har riksdagen också sagt att lagtinget i förhållande till riksdagen är ett Kalle Anka-parlament som ska nöja sig med mindre.
När nu den åländska lagmotionen med krav på ökat inflytande i EU-frågor diskuteras i grundlagsutskottet kan man anta att talman Barbro Sundback och lantrådet Roger Nordlund gjort klart för utskottet att det finns en koppling mellan ett åländskt godkännande av grundfördraget och förståelse för de åländska kraven på inflytande. Om grundlagsutskottet väljer att ställa sig helt negativ till samtliga krav, på parlamentsplats, på talerätt i EG-domstolen och till en efterlevnad av subsidiaritetsprincipen så kommer det att få konsekvenser.
Det är inte ett hot, blott ett konstaterande. För grundlagsutskottet är det en utmaning, för Finlands riksdag är det en utmaning och framför allt för statsminister Matti Vanhanen är det en utmaning att i detta läge förmå se bortom enhetsstaten och nationalistiska ryggmärgsreflexer och se att Ålands självstyrelse faktiskt också innebär förpliktelser.
Den överväldigande mest intressanta frågan just nu är hur grundlagsutskottet väljer att formulera sig i sitt svar. Säger man blankt nej till alla krav, blir det blankt nej i lagtinget. Formulerar sig grundlagsutskottet så att det finns öppningar, och så att man kanske kan acceptera åländsk talerätt vid muntliga höranden och då Finland och Åland har olika åsikter i en fråga där Åland har lagstiftningsbehörighet, då finns det en väg framåt.
Det är fortfarande osannolikt att Åland får en egen parlamentsplats, men grundlagsutskottet kan välja att hålla diskussionen öppen, om man faktiskt vill ha en dialog med det åländska parlamentet snarare än en direkt konfrontation.
Statsminister Vanhanen kan för en gångs skull i förhållande till Åland agera statsminister, och lyfta upp frågan om vad som de facto händer med den åländska självstyrelsen när EU-fördraget som juridisk person övertar delar av den åländska lagstiftningsbehörigheten.
Får man rentav föreslå att denna frågas hantering är ett mognadsprov för regering och riksdag. Det är inte på något sätt övermaga av ett lagstiftande parlament, må vara litet, att ställa krav på att respekteras och bli hörda som andra parlament.
Om riksdag och regering väljer att ignorera den aspekten, förminskar man också sin egen betydelse i förhållande till EU, och det på grund av en futtigt inskränkt nationalism.
