SÖK
MENY
Ett brett grin för offentlig tandvård
Bra tänder, är det en rättighet? Eller får den som missköter tandhälsan skylla sig själv?
Finns det en tydligare klassmarkör än dåliga tänder?
Tveksamt.
God tandhälsa är för vuxna människor en sak som inte kräver en akut prioritering. Man måste inte till tandläkare varje år. Det är kanske något man skippar när budgeten är tajt, något man skjuter upp och förtränger.
Den som ändå går till privat tandläkare regelbundet, vilket de flesta av oss i vuxen ålder får lov att göra, får sannerligen betala för det. Tandvården är den absolut dyraste delen av en i huvudsak frisk människas hälsovård. I förebyggande syfte är det förstås en bra affär, eftersom de akuta och större åtgärderna betingar rent astronomiska summor, men det är ett faktum att alla inte har råd att vara förebyggande.
Det sägs att den fattige inte har råd att köpa billigt. Det är en sanning som är sann bara för den som någon gång faktiskt har råd att köpa. Den som inte har det köper dyrt bara när det är absolut nödvändigt.
Med det system för tandvård vi i dag har är det en stor grupp människor som helt skippar tandvården efter 19 års ålder. Inte för att de är dumma eller inte vet bättre, utan för att det blir för dyrt.
För att lösa det problemet finns flera vägar att gå, men alla kostar. Å ena sidan har man i riket en lag som ger alla invånare rätt till offentlig tandvård. Eftersom man inte därmed byggt ut den offentliga tandvården för alla är det ofta så att kommunerna köper tjänster av privata tandläkare och betalar mellanskillnaden mot den kommunala taxan.
Å andra sidan har man inte en motsvarande lag på Åland. Det finns inte ens längre ett stadgande om att tandvården på Åland inte ska vara sämre än den i riket. De åländska käftarna får alltså ruttna för den som inte har råd med privat tandvård.
Detta är naturligtvis inte bara orättvist. Det är också samhällsekonomiskt dumt. Tandvård bör definitivt vara ett offentligt åtagande, på samma sätt som grundläggande hälso- och primärvård är det. Hur våra tänder ser ut och känns har konsekvenser för självkänsla, för framgång på arbetsmarknaden, för livslängd och dito kvalitet.
Den utredning som nu initierats inom ÅHS kommer lägligt, men det är inte på något sätt givet att den ger resultat. Den springande punkten är nämligen, som så många gånger förr, att det handlar om kostnader, rätt stora sådana.
ÅHS styrelseordförande Roger Jansson (fs) menar att man kanske bör se över vilka grupper som idag erbjuds offentlig tandvård, så att de grupper som bäst behöver den också får den. Både han och initiativtagaren till utredningen, Göte Winé (s) tar ÅHS anställda som exempel på en grupp som i dag får offentlig tandvård, men som kanske inte ska ha det i framtiden.
Ok. Om det är vägen att gå, vilka grupper är det då som står först i tur? Unga ungdomar med ont om pengar, människor under en viss inkomstnivå eller folkpensionärer.
Går man efter strikt ekonomiska hänsyn är det de yngsta och i framtiden mest produktiva som ska hållas vid god tandhälsa. Ur ett humanistiskt perspektiv har naturligtvis alla samma värde, till och med att samhället borde värna extra mycket om den äldre generation vi är tack skyldiga. Utgår man från ett strikt individualistiskt perspektiv är det bara de som absolut inte har råd som bör få offentlig tandvård.
Hur man än gör blir det fel, om man inte gör som i riket och ger alla rätt till offentlig tandvård. Och då blir det både dyrt och mycket svårt att förverkliga.
