En sann historia om hur ett kalas räddade julen
Det var en gång ett örike långt ute i havet. Där bodde arbetsamma människor, som mestadels var lyckliga och trivdes med sina liv.
Några prinsar eller prinsessor bodde inte på öarna, och någon kung och drottning fanns där inte, men öborna tyckte det var lika så bra, för det där med kungar och drottningar verkade ju så dyrt.
I Öriket ville man bestämma själv mest hela tiden, fast ibland visste man ju inte alls vad man gjorde. Ibland blev det helt fel, fast man hade både lantråd och talman och ministrar och kommittéer som skulle hjälpas åt med bestämmandet.
På den tiden vår saga utspelar sig var Viveka lantråd, och talmannen hette Roger. De som var med och bestämde var indelade i olika lag, och de bråkade med varann hela tiden. Hela tiden. De grälade så mycket att invånarna i Öriket började tro att de aldrig skulle sluta, och att självaste julen skulle få ställas in.
För att de skulle sluta bråka nån gång ordnades en stor fest, så att de olika lagen fick klä ut sig till cowboys och indianer och leka lite tillsammans. När den stora dagen kom och dörrarna till balsalen slogs upp stod där inte längre olika lag och blängde argt på varann och hötte med nävarna.
Där stod revolvermän med stora bössor, sheriffer med vackert böljande hår, madamer med urringningar djupa som hålen i budgeten och brudar så tuffa att klänningarna nästan sprack av allt som putade ut därunder.
De festade och de skrattade tillsammans, alla de som bestämmer. För att hållas upprätt i allt sitt fnissande måste de ibland hålla i varann, och kanske blev det rentav någon kram när ingen annan såg.
Efter festen levde allt folket i spänning, ty budgetdebatt väntade, och någon jul skulle det inte bli innan den var klar.
När första talturen var avklarad började allt folket i publiken och ute i stugorna (där alla satt klistrade vid sina radioapparater) att titta på varann. Var där inte en viss försiktig ömhet i tonen? Klappade inte en sheriff en indian på axeln när de möttes på väg till talarstolen?
Log inte det röda laget Camilla mot det blåa gröna lagets Gun i ett gemensamt Vilda Västern-samförstånd?
Mot slutet av den första debatt-dagen brast ett jubel ut bland folket i Öriket (och särskilt bland alla de murvlar till vars arbete det hörde att nogsamt följa med vad de bestämmande bestämde).
Budgetdebatten är slut! Ring i kyrkklockorna. Förkunna i alla kommuner att julfriden är räddad!
När den sista omröstningen var avklarad sågo lagtingsmännen och -kvinnorna på varann, och nickade. Det var fullgjort. Landskapets pengar var spenderade även för det kommande året.
Där ser man vad ett litet kalas kan göra.
Från Nya Åland till alla er som bestämmer, till alla er som inte bestämmer, till alla invånare i vårt vackra lilla Örike, en god, fridfull, vacker, vit jul.
Nästa år är det dags igen, men vi tar den striden när den kommer.
