DELA
© Nya Åland

En liten pojkes öde som skakar världen

Han hette Aylan och var tre år. Han dog i Medelhavet. Han blev symbolen för vår tids största humanitära katastrof.
Aylan Kurdi föddes för tre år sedan i gränsstaden Kobane i Syrien. i sitt korta liv hann han inte uppleva fred. Hans korta stund på jorden slutade i Medelhavet, hans kropp spolades i land i Turkiet efter att han, hans bror och föräldrar försökt ta sig från Turkiet till Europa i båt, och från EU till släktingar i Kanada.

I går spred bilden på den treårige pojkens livlösa kropp på stranden i Bodrum. Han ligger där i vattenbrynet i en röd t-shirt och mörka shorts. På fötterna sitter små gympaskor.

I havet, på flykt undan det fruktansvärda kriget i Syrien, dog Aylan, hans bror och hans mor. Nu är det hans fars uppgift att begrava sin familj.

Jag ser bilderna. Vill inte se. Vill vända bort huvudet, klicka igen fönstret på datorn, tänka på annat. Ljusare bilder. Men det går inte.

Bilden av vår tids största humanitära katastrof har aldrig varit så tydlig. I ögonen trängs tårar. I halsen växer klumpen. Magen knyts åt.

En treårig pojke som på andra bilder är full av liv och glädje trots en uppväxt i en krigszon och en lång flykt genom Turkiet finns inte längre. Tankarna går till mina egna barn. Tänk om det vore någon av mina små flickor i stället. Knuten i magen blir hårdare, halsklumpen större

Det värsta av allt är att Aylan bara är ett av många tusen barn som dör i sin flykt från krigets helvete i Syrien. Bara ett barn som inte får en trygg uppväxt. Bara ett barn som inte kommer få en chans till ett fritt och fredligt liv som de vi har.

Strax efteråt läser jag i sociala medier att det egentligen är vårt fel, vi som vill hjälpa. Både lokala debattörer och Sverigedemokraternas nyss vikarierande partiledare Mattias Karlsson skriver att om vi stänger gränserna och slutar ta emot flyktingar kommer ingen att försöka ta sig över Medelhavet. I stället kommer de att stanna i flyktinglägren i Syriens grannländer.

I en annan tråd förekommer bilder på just ett sånt flyktingläger. Hundratals rader med tält uppställda på en stäpp. Trångt, snart kallt också när vintern kommer.

Och så trångt. Libanon har fyra miljoner invånare på en yta i storlek som Skåne. Fyra miljoner före kriget, vill säga. I dag bor närmare sex miljoner människor i landet. Turkiet har tagit emot runt två miljoner flyktingar från Syrien.

I år ska Finland ta emot 15 000. Åländska kommuner har beslutat ta emot 25.

Ja, vi har våra problem. Det finns hemlösa på Åland. Det finns de som har svårt att sätta mat på bordet. Det finns de som måste vänta på behandling i sjukvården.

Men vi bor också i en av världens rikaste regioner. Om inte vi kan hjälpa, hur kan man då göra det i Libanon? Turkiet? Jordanien? Pengarna måste räcka både till problem lokalt och till att hjälpa andra. Det är alltid den starkes skyldighet att hjälpa den svage. Något alternativ finns inte.

Vi misslyckades att hjälpa Aylan, hans bror och hans mor och tusentals andra. Men det finns fler att rädda.

Bilden av Aylan med ansiktet vilandes på sanden i vattenbrynet på den turkiska stranden spreds över hela världen. Det var inte någon vanlig publicering. Vi har i våra pressetiska regler en uppmaning att vara ytterst försiktig med den typen av bilder.

Men bilden av den döde lille pojken är så ofantligt viktig. Viktig för att den sätter flyktingkatastrofen i perspektiv.

Aylan fick aldrig chansen att växa upp och själv göra skillnad i världen.

Men bilden av hans livlösa lilla kropp kommer att göra det. Måste göra det.